kuddludd

Min älskling och jag hade köpt en lägenhet tillsammans, på fjärde våningen.
Vi hade precis gått och lagt oss i det nya sovrummet när vi hörde ett gnyende från trapphuset. Jag la kudden över huvudet och försökte ignorera ljudet. Men till slut blev det outhärdligt. Jag kröp in i morgonrocken och stapplade på trötta ben ut i trapphuset. Där stod granntanten och vräkte ut ett gäng hundvalpar genom fönstret.
"Nu blir det minsann tyst på dem!", sa hon och gick in till sig.

Jag rusade fram till fönstret och såg att alla valparna hade överlevt fallet. Tanten hade glömt en valp. En liten, liten valp. Lika liten som en dvärghamster. Och han såg ut som ett långhårig chihuahua.
Jag kunde inte göra annat än att ta med honom in till min älskling. Vi bestämde oss för att behålla honom, och han döptes till Marley.

Efter ett halvår såg han ut som en welsh corgi pembroke. Han var helt vild och nästan omöjlig att få rumsren eftersom vi aldrig hann ner för alla fyra trapporna med honom.
Ikväll skulle vi alla tre se Joe Labero uppträda. Min älskling och Marley åkte dit innan mig. Jag behövde mer tid att fixa mig.

Labero skulle uppträda i en halvfin barack. Det var kväll och det hängde ljusslingor överallt. Jag letade efter min älskling och vår hund. Plötsligt vältes ett bord bakom mig och Marley flög fram med en kycklingvinge i munnen. Nu var han en gul, fullvuxen labrador.

Jag gled runt på Söder i min nya fräna Audi. Hoppade av i tunnelbanan för att åka till skolan. (För det kan man tydligen inte med bilen...)
I tunnelbanans nedgång stod en vit häst. Jag hade kameran med mig så jag fotade den. När jag tittade upp från kameran såg jag att jag befann mig mitt i en urban cirkusföreställning.

Cirkusdiriktören skuttade lyckligt fram till mig. Han var en mager man med stort, svart hår och skägg.
Han bad mig att fota hans cirkus så att han kunde lägga upp lite bilder på sin hemsida. Jag gick med på det och började mecka med kamerans inställningar, men inget gick som det skulle. Jag växlade från P-läget till M-läget och sen tillbaka till Auto-läget. När jag väl bestämt mig för P-läget så försvann det från kameran. Istället dök det upp en massa nya lägen och inställningar.
Jag provade ett av de nya lägena, och plötsligt flög det ut en nytt objektiv från kameran. Det var av svart metall och det hade en vass kant som stack ut längst fram.

Bilderna blev katastrofala.
Ändå var cirkusdiriktören jättenöjd och gav mig tonvis med beröm. Sen skrev han ut en check, och då vaknade jag.

Jag var hemma hos min älskling. Det var bara jag där. Familjen hade åkt på semester och min älskling var på jobbet.
Jag stod i tvättstugan och duschade (för duschen var där) och hörde hur någon dundrade in genom dörren. Jag hade fått order om att visa städaren runt, så jag antog att det var han.
I hallen stod en liten, gråhårig och tjock man. Han hade två personer med sig. Den ena var min såkallade mamma och den andra var hennes psykopatiska matte. Båda var bleka och stela i ansiktena. Matten sa att jag skulle följa med och bo med dem nu.

Långsamt backade jag undan. Sa att jag skulle på toa. Gick upp på övervåningen och letade efter toaletten där jag kunde låsa in mig och ringa efter hjälp. Men toaletten var borta. Hela övervåningen var invaderad av flyttkartonger och lådor, överallt. Jag fick klättra och krypa fram.
Jag hittade en dörr i taket som jag gick ut igenom. Där uppe låg en gräsmatta som badade i ljus. En vit och brunfläckig kanin hoppade fram till mig. Peppe! Min älskade kanin jag hade när jag var liten.
Jag såg mig omkring och upptäckte att hela gräsmattan kryllade av kaninungar i olika färger.

Psykopaterna hade hittat mig.
"Jaså, det var hit du gick!"
Så förklarade de snällt att min kärleksfulla mor bara ville ge mig en födelsedagspresent.
Jag rusade förbi dem, ner för trappan och ut genom dörren. Där var resten av min släkt från "den okända" sidan. De satt i en mörkblå mini-van och väntade på mig. Inne i bilen satt också min älskling. Jag signalerade åt honom att vi skulle ta en promenad i skogen. Där kan ingen mini-van följa efter.

När vi kom tillbaka från promenaden så var huset tomt och stilla. Jag andades ut och gick in på min älsklings rum. Tittade ut genom fönstret. När jag vände mig om såg jag min "mamma" stå i dörröppningen och flåsa, med en genomborrande blick och ett fortfarande lika stelt ansiktsuttryck. Hon rusade emot mig som en galen tjur och hade de kloförsedda händerna i attack-läge.

Jag vaknade av att jag skrek.