kuddludd

Min älskling och jag var på Gotland igen. Vi hälsade på Restaurangägaren som hade något sommarställe där. Hundarna och dotterns kompisar var med. Folk överallt. Jag gick ut för att ta få lite luft. Trädgården var övervuxen och brevid verandan utanför dörren stod ett enormt träd.
När jag skulle gå in igen så hade en enorm fågel byggt ett bo i en gren som hade hasat ner precis framför dörren.Jag försökte ta mig runt den, då blev jag nästan attackerad av en näbb. Fågelungen i boet var fjunig, grå och stor som en gam. Den såg ut som en dodo-fågel, en såndär som är utdöd.

Restaurangägarens dotter rusade ut och försvarade fågeln. Hon sa att jag fick krypa under boet och inte störa ungen.
Det sista jag mindes var att jag sprang runt på gatorna och letade efter stället de spelade psytrance på.

Jag minns inte vart jag var påväg, men plötsligt stod jag på en tom tågperrong mitt i ingenstans. Ett tåg rullade sakta in. På skyltarna stod det att det skulle åka till Hultsfred, lagom till den kända festivalen.
Under hela resan var jag nojjig. Skulle min plan fungera?

När tåget stannat i Hultsfred så blev jag utknuffad till en buss. Hela tiden var jag ensam. Bussen stannade vid något som såg ut som en gammal byggarbetsplats vid ett uppsprängt berg, med den obligatoriska graffitin på. Folk överallt. Det regnade och hade börjat bli mörkt. En tjej i dreads och regnkappa ropade upp namnen på alla funktionärer som skulle vara med på bussen, och plötsligt så stormade det ut folk ur min tomma buss. Jag väntade på att de skulle knacka på min axel och fråga vemfan jag var. Men hon ropade upp mitt namn. Jag skulle tydligen jobba på en festival.
Mitt i folkmassan skymtade jag min vän från Småland, men han såg mig inte. Vad gjorde han här? Jag fick en känsla av att jag åkt tillbaka i tiden, till innan vi ens kände varandra.

Jag följde med strömmen av folk in i personalbyggnaden. Folk hälsade, presenterade sig och var trevliga, jag trivdes. Senare fick jag ett sms, utan att ha lämnat ut mitt nummer till någon. Personen som skickade sms:et raddade upp vilka som var hennes "favoriter" bland funtionärsgänget. Sen frågade hon vilka mina favoriter var.
Alltihop kändes som ett kollo för 13-åringar. Ändå tror jag att jag trivdes rätt bra.

Jag gick bort till matförrådet, som var stort som tio lagerlokaler. Två killar gick in, och drog mig med sig. Den ena förklarade att hans morsa ägde matförrådet medan vi vandrade omkring. Burkar, bananer, frukt, korv, konserver, majskolvar, flintastekar... Stället hade allt. Lite överallt stod kostymnissar och putsade fönstrena och kollade datumet för all mat. Det var som helt vanliga människor, bortsett från hästmaskerna de hade på huvudet. Sen verkade de inte se oss nör vi gick förbi.

Slutligen hittade vi en glasdörr som vi gick ut igenom, och allt blev ljust.

Paniken kom krypandes. Jag sprang över en övervuxen parkering där björkarna hade kämpat sig igenom asfalten och blivit nästan lika höga som jag. Jag klättrade in genom ett trasigt fönster på det enorma företaget som hade stått tomt i snart 10 år. Golvet hade ett tjockt dammlager. Ingen hade uppenbarligen varit här på evigheter. Hjärtat bultade i tinningarna. Jag hörde sirener. De var ännu avlägsna, men de rörde sig åt mitt håll.
Jag backade bort från fönstrena, in i skuggorna. En gammal receptionsdisk stod mitt i rummet. Jag trevade mig fram i mörkret och höll på att snubbla på ett trappsteg.

Jag hade en ficklampa med mig, men vågade inte använda den ifall de skulle upptäcka mig. Sirenerna kom närmare, precis som min kallsvett. Jag bestämde mig för att det var bättre att se vad jag höl på med. Så jag tände ficklampan och sprang mot ett gammalt hisschakt. Av ren vana tryckte jag på uppåt-knappen. Det tog någon sekund innan jag reagerade på att hissen mullrade till och faktiskt rörde sig åt mitt håll. Ett ljussken kröp sakna nerför schaktet. Hissen stod där. Den saknade sin dörr, men lamporna lös i den. Den såg nästan inbjudande ut.

Bilar bromsade in på parkeringen. Utan att tveka rusade jag in i hissen och tryckte på 4:e våningen. Hissen suckade till och rörde sig sakta uppåt. Alla våningar jag passerade liknade den första våningen. Stora, tomma lokaler, gamla skrivbord och kvarglömda datorer med tillhörande klosskärmar. Stämningen kändes inte tilltalande.

På fjärde våningen lös lamporna. Det låg heltäckningsmattor på golvet och jag hörde röster och musik längre bort i byggnaden. Det lät som ett mingelparty. Jag stapplade ut ur hissen med ficklampan i högsta hugg. Hela våningen var som från en annan tid. En tid jag inte passade in i, med min svettiga panna och mina alldeles för stora kläder. Jag andades fortfarande panikartat och pulsen visade inga tecken på att vilja lugna ned sig.

Jag gick mot rösterna. Genom en korridor som såg alldeles för lyxig ut för att tillhöra ett gammalt företag. Ett företag som dessutom är övergivet. Jag nådde dörren i slutet av korridoren. På andra sidan stod ett gäng finklädda herrar och damer. Alla hade en drink i handen. De stod med ryggarna mot mig. Vid det här laget började jag tvivla på min verklighetsuppfattning. En tjock man verkade ha upptäckt mig. Han stelnade till och vände sig sakta mot mig. Istället för ögon hade hans ansikte två svarta hålor. Han saknade sin underkäke. Hela ansiktet förmultnade ju längre han tittade på mig. Ett långt skri hördes när mannen förvandlades till ett vandrande skelett med bortfrätt muskelvävnad och hud.

Resten av församlingen upptäckte detta, och vände sig om. Samma sak hände med dem. Allihop frätte sönder när de såg på mig. Skrin och ylanden. Kropparna ramlade ihop på golvet, en efter en. Vid hissen hörde jag hur poliserna stormade in.

Tystnad.

Antar att det är dags att ta av sig masken och leta upp vännerna...


Jag bafann mig vid det sluttande huset på Gotland. Jag hade kommit på världens bästa idé.
På huvudet hade jag en jättestor mask gjord av papper. På den hade jag målat stora arga ögon och en vansinnig mun. Jag var tydligen Nemi, den där serietidningstjejen.
Jag gömde mig bakom en buske vid vägen och hoppade fram och morrade åt alla som passerade. Gångtrafikanter som bilister. Alla höll på att få en hjärtattack när de såg mig och blev livrädda, men när jag sen tog av mig masken så blev de lättade och tyckte att det var det bästa skämtet de hade varit med om. De började till och med tycka om mig - När jag tagit av mig masken.


Jag var inuti det sluttade huset. Korridorer överallt. De var krokiga och skeva, och hade dörrar på varenda gavel. Längst bort i korridoren såg jag ett litet ljussken som jag närmade mig. En liten ansamling människor satt i en cirkel på golvet, runt en liten tårta med ett ljus i. Alla hade partyhattar på sig och såg förväntansfullt på ljuset. De verkade nästan fastfrusna tills en av dem såg mig. Det var Solstickepojken. Medsamma såg alla på mig och log. Allihop var vänner som jag inte träffat på ett tag. Bland annat en omtyckt vän från Småland. De berättade att jag fyllde år och de hade suttit där och väntat på mig, länge. Men jag hade tagit så lång tid på mig.
Nu när jag var där så var de glada igen.