kuddludd

Snart skulle de komma hit. Framtid. Vi var jagade. Ute var det natt, med vithjälmade kravallpoliser som sprang runt och letade igenom alla husen. Vi hade fått gömma oss hemma hos en kompis från skolan. Snart skulle de komma hit.

Jag strök min vackra schäfer över ryggen. Han var avslappnad, men ändå på sin vakt hela tiden. Vi satt runt middagsbordet och lyssnade på helikoptersurrandet som kom och gick över hustaket. Tavlor, porslin och lampor skakade för varje gång.
Föräldrarna frågde mig om skolan och om min hund. Jag hann säga att jag trivdes med skolan, och att min hund och jag aldrig gick någonstans utan varandra, förutom när jag behövde handla på ICA.

Hunden flög upp, reste ragg och morrade. Ett enormt brak avslöjade att ytterdörren hade krossats av polisen som upptäckt vårat gömställe. Klasskompisen visde snabbt vägen till källaren, där jag och min fyrbenta vän gömde oss. Vi kröp långt in under källartrappan och såg spänt på när det förspikade källarfönstret fick slag efter slag av batonger och fötter.
Till slut kom de in. Överläppen drogs upp och ögonen stirrade intensivt hos hunden och han liknade mer och mer en varg som var inställd på att döda. Poliserna omringade vårat gömställe och skrek åt mig att komma ut. Jag såg på min hund. Han inväntade rätt ögonblick.

Mannen som verkade vara ledare för hela kravallstyrkan kallade på förstärkning i som kom-radio, och precis då släppte han oss med blicken för en sekund. Han hann inte inse vad som hade hänt innan han hade en 40 kilos ursinnig schäfer över sig. Jag tog mig förbi alltihop och hoppade ut genom det uppbrutna fönstret.
Ute var världen vit. Nysnö på istäckt asfalt. Jag visslade på min hund som genast for upp ur källarutrymmet på huset vi gömt oss i. Poliserna var däremot inte lika kvicka.

Vi flydde, kvarter efter kvarter tills vi kom till en stor parkering. Nu hade det börjat snöa rejält. En stor, blå skåpbil närmade sig vingligt. I förarsätet satt han som kallar sig min far. Jag visste inte om han var kalasfull eller höghushög. Antagligen båda delarna. Han bad oss hoppa in, och jag vet inte vad jag tänkte på men jag lydde honom. Jag såg på min domesticerade varg. Han gillade det inte, men följde med ändå. Bakom oss kom poliser springade.

Bilen gjorde en rivstart. Den alkoholiserade mannen vid förarsätet berättade om att han hade hittat en ny hobby - drifting. Genast kände jag hur det isade till i magen när han utan förvarning började visa upp sin så kallade drift-förmåga. Som om han var i en annan värld. Det spelade ingen roll vad jag sa, han hörde mig inte när han satt och sjöng vid ratten. Jag skrek när bilen kanande omkring på isen och närmade sig en lastbil som väntade på att få svänga ut på körbanan. När jag insåg att bilen hade tappat greppet om asfalten kramade jag hårt om min hund och pressade mitt huvud hårt mot nackstödet.

Jag vet inte inte om "pang"et lät högst från bilen som kolliderade med lastbilen med baken först eller från min fars huvud när han slog i ratten. Billarmet gick. Jag och vovven hyperventilerade. Ändå var allt så tyst. Så stilla. Så tvärt.
Jag tittade på bilföraren. Han var vaken och satt och grät mot ratten. Från pannan rann det blod och jag hörde hur han viskade mellan snyftningarna; "Vad har jag gjort... Min fina, fina bil...".

Inga drömmar att dokumentera inatt, men däremot så har min hemsida börjat bli färdig.
Ta en titt på: http://krao.mine.nu

Jag var på schäfergården i Småland och hälsade på. Lycklig.
När det började mörkna så svängde en vinröd Volvo in på gården, precis en sån som min farfar hade innan vi flyttade till Småland. Bilen stannade brevid mig. Min farfar satt i förarsätet. Utan att fundera så mycket på hur min döde farfar kunde köra bilen som inte finns längre, sa jag hejdå till familjen och hundarna. Min farfar rivstartade bilen och vi försvann in på skogsvägarna.

Sekundrarna rusade förbi, och för varje gång jag tittade på honom såg han äldre ut. Fast kanske inte äldre, mer som att han ruttnade och höll på att bli en zombie. Jag försökte prata med honom men han verkade befinna sig i en helt annan värld.
Livrädd.

När vi kom fram till villan rusade han ut ur bilen, slet ut mig och började slå mig med ett järnrör han hade hittat. Huden i hans ansikte var förmultnat och ögonen hade ruttnat bort. Han skrek hest åt mig när han höjde järnröret mot mig. Han slog mig tre gånger och jag var blodig och kunde knappt röra mig.

Plötsligt var jag 6 år igen och vaknade upp i sängen i Hagsätra, där vi bodde innan vi flyttade till Småland.
Jag grät och kände mig panikslagen, så jag smög försiktigt in där min farmor låg och sov. Jag berättade om min dröm medans hon torkade mina tårar och strök mig över håret, precis som hon brukade göra när jag var liten.
Sen somnade jag om och vaknade i min egen säng i verkligheten....

Första dagen på nya internatskolan. En lärare följde med mig till rummet där jag skulle bo. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi blev väldigt osams och började slåss. Han hade en liten kniv som han högg mig med. Jag sprang ner för trappan och ut ur byggnaden medans blodet forsade ur mina sår. Ändå kunde jag inte tycka illa om skolan.

Jag skulle träffa min älskling i gallerian. Vägen dit gick genom en skog, precis vid vattnet. Jag sprang och snubblade över rötter och stenar, men till slut var jag framme. Och såren var borta. I gallerian stod SVT och gjorde tryouts till något nytt program, och de gjorde dem genom att fota folk i gallerian. De frågade om jag ville vara med, så jag ställde upp och fick sitta i en soffa. I soffan låg en välbekant jacka, men jag funderade inte så mycket på det. De fotade mig, och jag gick för att leta efter min älskling.
Men var var han?

Till slut gick jag hem till hans lägenhet där han satt framför datorn. Han hade tydligen varit där och väntat på mig, men jag hade tagit så lång tid på mig att han gått hem. Sen sa han att han saknade sin favorit-regnjacka och då kom jag på vad det var för jacka jag sett i SVT's fotosoffa.
Jag sa att jag skulle ut ett tag. Ville överraska honom. Så jag sprang tillbaka mot gallerian, genom skogen. Tidvattnet hade börjat stiga, och marken var rdan genomvåt. "Plask, plask", lät det om skorna. Sen kom regnet. Jag blev tvungen att klättra genom de vågiga träden som hängde ut över vattnet.

Jag var lerig, blöt och kall när jag kom fram till gallerian. Jag gick till platsen som fotograferna höll till på förut. Tjejen som fotade mig stod och fjantade sig med sin kompis och hennes mobil. Bakom dem stod lådor och kartonger fulla med prylar. Det såg ut som en jätteloppis. Jag frågade efter en grå regnjacka och de sa att det bara var att gå dit och leta.
Efter mycket rotande så fann jag den - jackan som tillhörde min älskling.
Jag tackade och gick.

Utanför byggnaden kom en häst med vagn farande och stannade precis vid mig. I vagnen satt läraren som hade knivhuggit mig, och hans lilla magra tjänare. Han sa att jag skulle följa med dem i ett helt speedat tonläge. Utan att fatta varför så gjorde jag det, och vagnen drog iväg över vägarna. Jag höll på att flyga av flera gånger, och till sist gjorde jag det.
När dammet från vagnen hade lagt sig så försökte jag resa på mig, men det var hopplöst. Hjärnan skickade ut resa-sig-signaler, men de verkade inte komma fram hela vägen. Så där låg jag och kramade jackan och hoppades att potentiella lastbilar skulle hinna se mig innan det var för sent...