kuddludd

Snart skulle de komma hit. Framtid. Vi var jagade. Ute var det natt, med vithjälmade kravallpoliser som sprang runt och letade igenom alla husen. Vi hade fått gömma oss hemma hos en kompis från skolan. Snart skulle de komma hit.

Jag strök min vackra schäfer över ryggen. Han var avslappnad, men ändå på sin vakt hela tiden. Vi satt runt middagsbordet och lyssnade på helikoptersurrandet som kom och gick över hustaket. Tavlor, porslin och lampor skakade för varje gång.
Föräldrarna frågde mig om skolan och om min hund. Jag hann säga att jag trivdes med skolan, och att min hund och jag aldrig gick någonstans utan varandra, förutom när jag behövde handla på ICA.

Hunden flög upp, reste ragg och morrade. Ett enormt brak avslöjade att ytterdörren hade krossats av polisen som upptäckt vårat gömställe. Klasskompisen visde snabbt vägen till källaren, där jag och min fyrbenta vän gömde oss. Vi kröp långt in under källartrappan och såg spänt på när det förspikade källarfönstret fick slag efter slag av batonger och fötter.
Till slut kom de in. Överläppen drogs upp och ögonen stirrade intensivt hos hunden och han liknade mer och mer en varg som var inställd på att döda. Poliserna omringade vårat gömställe och skrek åt mig att komma ut. Jag såg på min hund. Han inväntade rätt ögonblick.

Mannen som verkade vara ledare för hela kravallstyrkan kallade på förstärkning i som kom-radio, och precis då släppte han oss med blicken för en sekund. Han hann inte inse vad som hade hänt innan han hade en 40 kilos ursinnig schäfer över sig. Jag tog mig förbi alltihop och hoppade ut genom det uppbrutna fönstret.
Ute var världen vit. Nysnö på istäckt asfalt. Jag visslade på min hund som genast for upp ur källarutrymmet på huset vi gömt oss i. Poliserna var däremot inte lika kvicka.

Vi flydde, kvarter efter kvarter tills vi kom till en stor parkering. Nu hade det börjat snöa rejält. En stor, blå skåpbil närmade sig vingligt. I förarsätet satt han som kallar sig min far. Jag visste inte om han var kalasfull eller höghushög. Antagligen båda delarna. Han bad oss hoppa in, och jag vet inte vad jag tänkte på men jag lydde honom. Jag såg på min domesticerade varg. Han gillade det inte, men följde med ändå. Bakom oss kom poliser springade.

Bilen gjorde en rivstart. Den alkoholiserade mannen vid förarsätet berättade om att han hade hittat en ny hobby - drifting. Genast kände jag hur det isade till i magen när han utan förvarning började visa upp sin så kallade drift-förmåga. Som om han var i en annan värld. Det spelade ingen roll vad jag sa, han hörde mig inte när han satt och sjöng vid ratten. Jag skrek när bilen kanande omkring på isen och närmade sig en lastbil som väntade på att få svänga ut på körbanan. När jag insåg att bilen hade tappat greppet om asfalten kramade jag hårt om min hund och pressade mitt huvud hårt mot nackstödet.

Jag vet inte inte om "pang"et lät högst från bilen som kolliderade med lastbilen med baken först eller från min fars huvud när han slog i ratten. Billarmet gick. Jag och vovven hyperventilerade. Ändå var allt så tyst. Så stilla. Så tvärt.
Jag tittade på bilföraren. Han var vaken och satt och grät mot ratten. Från pannan rann det blod och jag hörde hur han viskade mellan snyftningarna; "Vad har jag gjort... Min fina, fina bil...".