kuddludd

Mitt i allt mörker. Mitt i all besvikelse fick jag ett samtal från min gamla kontaktperson. Hon sa att hon ville att jag skulle bo hos henne igen.

Jag kom dit vid lunchtid, helt utsvulten. Kontaktpersonen var inte hemma, så jag fick äta med hennes syster plus hennes unge. Det var makaroner och korv. Jag fick en varmkorv på tallriken och två tuggor makaroner, medans de två andra hade varsinna berg med mat på tallrikarna. Jag frågade om jag inte kunde få lite mer, jag var ju så hungrig. Systern svarade att jag var alldeles för bortskämd för det. När de väl låtit mig bo hos dem så kunde jag ju inte kräva att jag skulle få äta mig mätt också. Utan att jag kunde kontrollera det kände jag hur humöret blev sämre och sämre. Till slut satt vi och skrek till varandra. Hat. Jag gick från bordet innan någon av oss skulle få en smäll.

Inne på mitt rum började jag packa ihop mina få tillhörigheter. Jag var tvungen att hitta någon annanstans att bo. Precis innan jag skulle öppna ytterdörren kom min kontaktperson hem. Hon hade hört vad systern sa. Om hur bortskämd och äcklig jag var. Efter utskällningen började Woofer morra. Bakom mig stod systern med en höjd stekpanna i händerna. Jag hann ducka, och fick den i ryggen istället för huvudet. Jag grep tag i skateboarden och åkte fort därifrån.

Ute träffade jag min älskling. Vi gick på ett café och jag berättade om vad som hade hänt. Hans blick såg på mig med tomhet och jag fick inget svar när jag pratade med honom. Jag pratade med ett skal.
Plötsligt gick caféets rutor sönder. Någon sköt på mig från huset mittemot caféet. Fort iväg igen. Vart jag än åkte stod folk med stekpannor, pinnar eller andra vapen och försökte döda mig.

När kan jag andas ut?

Det var vinter och det började bli mörkt ute i staden där jag gick. Snön föll fortfarande från himlen.
Vi hamnen var det något slags event. Båtrace eller nåt liknande, trots att det var is på vattnet. Ett grabb/gubbgäng på fem pers stod och hade kul. En av dem tappade något, sin hatt kanske. En av vännerna i gänget böjde sig ner och plockade upp den med ett léende. Men när han böjde sig upp igen så vände allt. Kompisen som hade tappat sin hatt fick en spikklubba rätt över munnen så att blodet sprutade. Upplockarens vänliga léende förvandlades till något helt annat.
Först blev allt tyst i en sekund. Sen sprang folk i panik från hattupplockaren som trollat fram en spikklubba. Alla utom kompisgänget som osäkert backade ifrån honom och försökte förstå vad han sysslade med. Mannen med spikklubba gav dem en mordisk blick innan han sprang iväg och slog ihjäl alla som kom i hans väg.

Jag gömde mig uppe bland några buskar vid en gammal skola tillsammans med två panikslagna barn. Mördaren syntes inte till och jag försökte hämta andan så mycket jag kunde. När jag vände mig om mot barnen igen var de döda. Jag stirrade rakt in i mördarens ärrade, flinande ansikte.
Innan jag hunnit tänka slet jag till mig hans spikklubba och smällde den rakt i huvudet på honom. När han föll till marken slog jag en gång till. Och en till. Medans kroppen blev mer och mer svåridentifierad såg jag hur den förvandlades till en hund. Fortfarande med mördarens ärrade ansikte.

Alla som sett vad jag gjort kom fram och ville tacka mig. Men jag var inte närvarande. Jag gick in i skolan och letade efter hjälp. Från vem som helst. I gympasalen stod det sängar uppradade längs väggarna. I dem låg sjuka barn. I korridoren mötte jag en nunna med en medicinbricka som var påväg mot gympasalen. Det kändes som jag hade rest i tiden.
Jag sprang ut ur byggnaden. Där fanns en tågräls, och jag hörde att ett tåg var påväg. Tankarna och känslorna inombords sköljde över mig så enormt att jag inte kunde känna någonting.

Plötsligt kände jag två händer gripa tag om mina axlar. Det isade genom hela kroppen. Spikklubbemördaren stod bakom mig och viskade när tåget kom.

"Jag ska hjälpa dig att hoppa...!"


(Jag vaknade kallsvettig med hjärtat i 290)