kuddludd

Det var vinter och det började bli mörkt ute i staden där jag gick. Snön föll fortfarande från himlen.
Vi hamnen var det något slags event. Båtrace eller nåt liknande, trots att det var is på vattnet. Ett grabb/gubbgäng på fem pers stod och hade kul. En av dem tappade något, sin hatt kanske. En av vännerna i gänget böjde sig ner och plockade upp den med ett léende. Men när han böjde sig upp igen så vände allt. Kompisen som hade tappat sin hatt fick en spikklubba rätt över munnen så att blodet sprutade. Upplockarens vänliga léende förvandlades till något helt annat.
Först blev allt tyst i en sekund. Sen sprang folk i panik från hattupplockaren som trollat fram en spikklubba. Alla utom kompisgänget som osäkert backade ifrån honom och försökte förstå vad han sysslade med. Mannen med spikklubba gav dem en mordisk blick innan han sprang iväg och slog ihjäl alla som kom i hans väg.

Jag gömde mig uppe bland några buskar vid en gammal skola tillsammans med två panikslagna barn. Mördaren syntes inte till och jag försökte hämta andan så mycket jag kunde. När jag vände mig om mot barnen igen var de döda. Jag stirrade rakt in i mördarens ärrade, flinande ansikte.
Innan jag hunnit tänka slet jag till mig hans spikklubba och smällde den rakt i huvudet på honom. När han föll till marken slog jag en gång till. Och en till. Medans kroppen blev mer och mer svåridentifierad såg jag hur den förvandlades till en hund. Fortfarande med mördarens ärrade ansikte.

Alla som sett vad jag gjort kom fram och ville tacka mig. Men jag var inte närvarande. Jag gick in i skolan och letade efter hjälp. Från vem som helst. I gympasalen stod det sängar uppradade längs väggarna. I dem låg sjuka barn. I korridoren mötte jag en nunna med en medicinbricka som var påväg mot gympasalen. Det kändes som jag hade rest i tiden.
Jag sprang ut ur byggnaden. Där fanns en tågräls, och jag hörde att ett tåg var påväg. Tankarna och känslorna inombords sköljde över mig så enormt att jag inte kunde känna någonting.

Plötsligt kände jag två händer gripa tag om mina axlar. Det isade genom hela kroppen. Spikklubbemördaren stod bakom mig och viskade när tåget kom.

"Jag ska hjälpa dig att hoppa...!"


(Jag vaknade kallsvettig med hjärtat i 290)