kuddludd

Jag skulle övningsköra, så jag gick till Alvik genom stan. På något sätt blv det så att jag fick köra bilen helt själv runt kvarteret, och självklart fanns det två MC-poliser som tyckte jag såg suspekt ut. Så de följde efter mig. Fast vänta nu, jag körde bil nyss. Nu var det en skateboard jag rullade fram på. Poliserna var fortfarande efter. Jag stannade till vid ett skyltfönster som såg bekant ut, och i nästa sekund hördes ett högljutt kraschande när den ena polisen åkte rakt in det. Den andra polisen blev tvungen att hjälpa honom och verkade ha glömt bort mig.

Jag rullade vidare genom en park och där tog det slut.

___________________________

Var ute och körde bil igen, den här gången vid Kungens Kurva, eller vänta nu, jag cyklade. En kille stod vid vägrenen och frågade de passerande bilarna om lift till Arlanda. Ingen stannade. Antagligen för att han hade en slägvagn med sig som också skulle med. Han hade täckt lasten med en stor filt.
Jag kände mig generös och erbjöd mig att dra hans släp. Som tack skulle jag få följa med honom till USA, dit han skulle. En glänsande grå Volvo 960 passerade när jag började trampa på min cykel.

På något sätt hade jag stannat för alla andra längs vägen som också var ute med sina släp utan bilar. Så jag hade byggt mitt eget roadtrain, med en cykel som dragfordon.

Väl framme vid Arlanda så fick den första killen problem med vakterna. Jag tog mig friheten att utforska hans last.
Det första jag såg var en flätad korg som jag lyfte upp för att titta närmare på. I de små hålen mellan flätorna såg jag något glänsande som rörde sig. Plötsligt gick luckan på korgen upp, och en guldglänsande jätteorm reste sig och tittade på mig med blottade tänder. Killen med släpet kom springande och viftade åt mig att akta mig, och precis då högg ormen. Mot honom.

Jag tappade korgen och ormen slingrade sig iväg. Jag gick fram till släpkillen och frågade hur det gick. Över hela hans kropp hade det börjat växa små gröna horn. Jag frågade hur han kunde åka runt med djur som orsakar sånna där saker.

Jag fick en sur blick. Han tog min hand och vi gick till närmaste bar.

I skolan. Jag hade en såndär metallvagn med mig som man får låna på IKEA när man ska frakta sin nyinköpta Billy-bokhylla från varuhuset till bilen.
På något sätt var det en bra sak, att jag hade lyckats ta med mig vagnen till skolan. Men lärarna var lite misstänksamma, så jag gömde den i cykelförrådet. Min skola har inget cykelförråd.

Tydligen var jag också idrottslärare. Jag skulle samla klassen utanför skolan, men ingen lyssnade på mig när jag stod där och skrek. I vanliga fall hade jag blivit ledsen och gett upp, gått därifrån. Men idag gick jag fram till kidzen och slet upp dem från golvet där de satt och degade och släpande in dem i gruppen där de som faktiskt lyssnade satt. Efter det hade jag allas respekt.

Plötsligt dög ett raggargäng upp bland buskarna. De dunkade Meduza och drack folköl i sin enorma Cadillac. Eftersom jag kände att jag på något sätt behövde komma bort från skolan så frågade jag raggarna om jag fick följa med. Självklart fick jag det.
Resan fortsatte på små skogsvägar. Vi var alldeles för många personer för en bil. Vissa av oss höll på att ramla ur i kurvorna. Bland tallarna hördes sirener som kom närmare. Polisen var efter oss, och föraran fick tydligen panik när de körde upp precis bakom oss.
En sekund senare låg vi alla i ett dike och skrattade. Polisen bestämde sig för att försöka prata med just mig, så vi gick bort en bit från de andra.

Vi hamnade på en stig mellan en enorm förrådsbyggnad och något som såg ut som ett högklassigt vattenland, mitt i skogen.
Polisen började ställa frågor om den där vagnen jag haft på skolan. Jag sa att jag hade fått den av en kompis, men mindes att jag hade ställt den i ett cykelförråd som nu fanns bakom oss. Eftersom polisen så gärna ville få fram vagnen så började jag öppna förrådsdörrarna och leta. I vattenandet brevid började vithajar hoppa upp ur vattnet och sen tillbaks med ett stort plask.

Hur många dörrar jag än öppnade så kunde jag inte hitta vagnen. Däremot hittade jag en hundvalp och två avloppsrör. Jag tog valpen i famnen och visade polisen. Hon brydde sig inte. Jag gick till baksidan av förråden och upptäckte en fontän som låg mitt i en liten småstad. Valpen fick dricka från fontänen. När jag vände mig om upptäckte jag att de två avloppsrören hade följt efter mig. Den ena av dem hade fått en svans.
Ju mer de följde efter mig, destå mer djur-lika blev dem. Det andra röret hade börjat likna en långhårig chihuahua. Det andra var på väg att bli en utter.

Jag kände mig lycklig över att än en gång ha räddat livet på tre små djur.

Jag kom hem till lägenheten efter några dagars frånvaro. Inne i vardagsrummet var balkongdörren öppen och det låg halvsmält snö i hela lägenheten. När jag gick in i köket möttes jag av fyra bekanta ögon som tittade igenkännande på mig.
På något sätt hade hunden och katten som en gång var mina tagit sig in via balkongen och satt nu i mitt kök och väntade på mig. Båda sprang emot mig och kramade mig så som husdjur gör när man varit borta länge. Jag kände mig lycklig över att ha dem tillbaka, men innan jqag hann tänka tanken så ringde det på dörren och en soctant stod såklart utanför för att inspektera mig.

Jag gömde djuren i köket och öppnade ytterdörren. Panik.

Jag var ute och gick en klar natt bland höstlöven. Hade varit på Halloweenfest hos en vän, men bhövde vara själv ett tag. Hamnade i ett nybyggt område med kullar och lekplatser mellan husen. Det var alldeles tyst ute, förutom en och annan bil som åkte förbi, jäktandes hem eller till sitt nattjobb.
I gräset låg någonting. En videokamera. Jag plockade upp den och tryckte nyfiket på play. Det började med en kille i 30-årsåldern som berättade om vad som skulle hända. Allt som syntes var hans bleka ansikte som fyllde upp resten av filmens beckmörker. Han verkade glad av fel anledningar. I bakgrunden hördes en tjej stöna och halvskrika panikartat. Kameran riktades emot henne.
Sminket var utsmetad av tårar och för munnen satt en tygbit. Håret var rött. Killen skämtade ironiskt med henne. I bakgrunden hördes ytterligare en tjej som verkade vara med på alltihop, om än motvilligt.

Utan att jag hade märkt det hade en bil parkerad precis bakom mig, och ut steg två svartklädda personer. Jag kände ett kraftigt tag runt kroppen innan allt blev svart.
Jag vaknade av ett bländande sken i ansiktet. Var var jag? Jag hörde två viskande röster som jag kände igen.
De sa att de var glada att jag hade hittat deras videokamera. Plötsligt var jag klarvaken och kände smärtan i bakhuvudet. Ögonen tårades. Jag låg i en säng med enbart underkläder på mig. Resten var händer, skrik och blod. Insåg att den brutala videon jag sett var vad som skulle hända.

Ute i dagsljuset med en värkande kropp. Hittade en polis och berättade alltihop. Han ville kolla om jag tog droger. Jag stapplade vidare och plötsligt var allt mörkt igen. Gick förbi en mörk skogsdunge med ett övergivet hus. Det prasslade i höstlöven på marken vid huset när jag gick förbi på den upplysta stigen. Jag ropade. Behövde ett svar. En annan människa. Nånting.
Två småkillar med bleka ansikten och trasiga kläder smög sig närmare ljuset där jag stod. Den ena saknade båda ögonen, men verkade inte hindras det minsta av det. Den andra saknade en och en halv arm som slutade i varsitt köttsår.
Plötsligt kom en bil åkandes i alldeles för hög hastighet. Killarna skrämdes iväg. I bilen satt kungen som sa att han firade sin födelsedag. Sen gav han mig ett knäckäpple och åkte vidare.

Det var någon slags gemensam resa till en strand långt bort där ungdomarna hade både datorer och mobiler, men endast använde dem för att stämma träff och ses på riktigt. Deras hus var lite halvt bohemiska. Knälånga badshorts och ett vänligt leende var standarduniformen och dagarnas lediga tid gick åt till att surfa på havet som verkade vara en egen livsform.

Jag ställde mig på min lånebräda med citatet "Att lära mig surfa är det svåraste jag nånsin gjort" svepandes genom huvudet.
Jag började med vindsurfing. Allt gick hur bra som helst, som om jag kunnat det hela mitt liv.
Det började bli kväll och solen var snart halvväges ner för horisonten, vilket gjorde de andra surfarna till tuffa silhuetter på vattnet. Allt var perfekt.

Vi simmade i land och gick till det lokala hänget en bit in på stranden. Åt middag och hade trevligt. Allt var så underbart. Jag satt och bara längtade efter att så surfa igen.
Efter några Piña Colada kände jag mig lite extra glad. De blonda killen i gänget tyckte att vi skulle ta en promenad, och hälften hakade på. Plötsligt var Zeb med i gänget, och verkade vara fullast av alla. När vi kom till ett bostadshus tog han upp en sten som han skulle kasta på marken, men lyckades träffa ett av husets fönster. Mannen som bodde där sprag genast ut och gänget delade på sig.


Jag sprang och sprang tills jag kom till en liten bondgård. Jag smög runt ladan och kände att jag var förföljd av något stort som flåsade mig i nacken. En enorm tjur. Han började bita mig i handen och jag försökte fly. Det gjorde inte speciellt ont, det var mest irriterande.

Till slut kom jag loss och tog mig hem till det ombyggda mysskulet där de andra låg och sov. Jag tror jag önskade att jag alltid skulle få ha det såhär.

Går omkring i lägenheten. Fint väder ute. Den varma kvällssolen lyser in genom fönstret. Hela köket är orangefärgat. Jag ler.
Plötsligt dyker det upp en bubbla i golvet. Och en till. Flera bubblor. De bristerav trycket, och ut väller råttor stora som katter. De är skabbiga och blodiga. Solen utanför har försvunnit och jag flyr in i vardagsrummet. Allt är mörkt och tyst. Plötsligt börjar golvet bubbla här inne också. Råttor med röda ögon.
Jag lägger mig i sängen under täcket. Råttorna hittar dit. De kryper omkring. Vill åt mig. Hela rummet vimlar av råttor.

Jag vaknar kallsvettig...

Vi skulle på bio, jag och han. Vi skulle se nya Alice i Underlandet. Redan när vi gick in vid biljettbåset så började allt hända. Alice själv stod och släppte in oss, och brevid henne satt katten, The Chesire Cat.
Vi gick längre in i en mörk och dimmig skog. Bakom oss följde kattens ansikte svävande efter. Vi hamnade på en bro som inte var färdigbyggd. Det var flera hundra meter ner till marken, och andra änden av syntes inte på grund av dimman.
Plötsligt hoppade katten fram i sin fulla skepnad och förklarade att vi behövde hjälp av kaninen. Vi hann inte ens fråga vad det var för kanin han pratade om förren kaninen stod där. En meter hög och klädd i finkläder och hög hatt.
Han hade en gåkäpp som han började vifta med, och hela brobygget satte igång av sig själv.
Allt gick så fort. Bron flög fram, med kaningen i fören. Katten skrattade.

På andra sidan fanns ett köpcentrum. Vi var inte längre i Svergie, och fick olika svar på vad vi befann oss när vi frågade runt. Antingen Japan elle Hawaii.
Vi utforskade hela platsen. Allt var omgivet av vatten. Längs stranden satt skyltar som varnade för vulkanutbrott.
Vi gick in i köpcentret igen. Det var rätt litet. Stressande människor och neonskyltar överallt.
I den lugnare delen av köpcentret satt huvudpersonerna i Harry Potter-filmerna. De pratade om det övergivna tivolit som syntes från de stora fönstrena. De sa att de hade övertygat en tjej att åka berg- och dalbanan.
Just då syntes de gamla vagnarna rulla över rälskonstruktionen, trots att det inte fans någon ström. Det vred sig i magen på mig. Vad gjorde de egentligen?

Innan jag hann säga ifrån så rullade vagnarna ner för en hög backe, och hade ingen möjlighet att bromsa in. Vagnarna flög av rälsen och störtade hårt rätt ner i marken.
Sekunder av tystnad som kändes som en evighet.
Allas roade ansikten hade totalförändrats. Rädsla. Det fanns inte en chans att hon skulle ha överlevt.
Harry Potter-folket rycktes loss av chocken och sprang mot tilovit.

Plötsligt hade hela köpcenter-delen vi satt i börjat falla i bitar. Golvet blev till djupa avgrunder, och vi sprang mot väggen. Där kanske marken var lite mer solid.
Sekunder senare satt vi på en liten del av golvet som var kvar. Resten av golvet hade blivit ett stort hål. Det fanns inte en chans att vi skulle kunna ta oss därifrån.
På andra sidan rummet, vid fönstret mot tivolit, satt katten och skrattade åt oss, innan han svepte svsnsen om sig och försvann.

Det var mitt i natten och jag körde omkring på en motorväg i något som var en kombination av en cykel och en bil. Jag kände mig ovanligt säker på vad jag gjorde. I passagerarsätet brevid mig satt Stewie från Family Guy och kommenterade allt jag gjorde. Vi var nog vilse. Jag stannade till vid en busshållplats där det stod en massa väntande, självlysande rejvare. De skulle in till en fest som låg mitt in skogen. Jag erbjöd mig att skjutsa tre stycken om de berättade vart jag skulle åka.

De var knäpptysta under hela resan, trots att jag försökte få kontakt med dem. Till slut hittade jag iallafall in på en liten skogsväg som ledde till en liten by med röda små stugor i. Allt kändes obehagligt.
Rejvarna skuttade iväg in i skogen när de hörde det bekanta dunkandet mellan träden. Jag tittade bak i bilen och där låg Woofer och sov.

Allt var tyst. Jag stod vid entrén till den lilla ödsliga byn. Allt såg övergivet ut. Dimman blev tätare. Precis när jag bestämde mig för att vända hemåt så hörde jag ett avlägset ylande, men inte från ett djur. Den grusiga skogsstigen fylldes av mörka skuggor. Någonstas kände jag att alltihop var en filminspelning till Död Snö 2. Den där norska zombie-splatterfilmen. Fast på riktigt. Jag kände hur paniken kom krypandes medans mitt märkliga fordon blev omringat av zombies. När jag försökte starta cykel-bilen såg jag att det var slut på bensin. Det var bara att överge fordonet.

Det hade börjat bli morgon och jag sprang över en äng med högt gräs. Det var kallt och frost ute. En bil jag kände igen passerade på vägen. Hjärtat bultade hårt medans jag och min hund låg på ängen och gömde oss. Hunden morrade dovt från magen när två zombies närmade sig. Jag tänkte att det här var slutet... Innan jag vaknade.

Mitt i allt mörker. Mitt i all besvikelse fick jag ett samtal från min gamla kontaktperson. Hon sa att hon ville att jag skulle bo hos henne igen.

Jag kom dit vid lunchtid, helt utsvulten. Kontaktpersonen var inte hemma, så jag fick äta med hennes syster plus hennes unge. Det var makaroner och korv. Jag fick en varmkorv på tallriken och två tuggor makaroner, medans de två andra hade varsinna berg med mat på tallrikarna. Jag frågade om jag inte kunde få lite mer, jag var ju så hungrig. Systern svarade att jag var alldeles för bortskämd för det. När de väl låtit mig bo hos dem så kunde jag ju inte kräva att jag skulle få äta mig mätt också. Utan att jag kunde kontrollera det kände jag hur humöret blev sämre och sämre. Till slut satt vi och skrek till varandra. Hat. Jag gick från bordet innan någon av oss skulle få en smäll.

Inne på mitt rum började jag packa ihop mina få tillhörigheter. Jag var tvungen att hitta någon annanstans att bo. Precis innan jag skulle öppna ytterdörren kom min kontaktperson hem. Hon hade hört vad systern sa. Om hur bortskämd och äcklig jag var. Efter utskällningen började Woofer morra. Bakom mig stod systern med en höjd stekpanna i händerna. Jag hann ducka, och fick den i ryggen istället för huvudet. Jag grep tag i skateboarden och åkte fort därifrån.

Ute träffade jag min älskling. Vi gick på ett café och jag berättade om vad som hade hänt. Hans blick såg på mig med tomhet och jag fick inget svar när jag pratade med honom. Jag pratade med ett skal.
Plötsligt gick caféets rutor sönder. Någon sköt på mig från huset mittemot caféet. Fort iväg igen. Vart jag än åkte stod folk med stekpannor, pinnar eller andra vapen och försökte döda mig.

När kan jag andas ut?

Det var vinter och det började bli mörkt ute i staden där jag gick. Snön föll fortfarande från himlen.
Vi hamnen var det något slags event. Båtrace eller nåt liknande, trots att det var is på vattnet. Ett grabb/gubbgäng på fem pers stod och hade kul. En av dem tappade något, sin hatt kanske. En av vännerna i gänget böjde sig ner och plockade upp den med ett léende. Men när han böjde sig upp igen så vände allt. Kompisen som hade tappat sin hatt fick en spikklubba rätt över munnen så att blodet sprutade. Upplockarens vänliga léende förvandlades till något helt annat.
Först blev allt tyst i en sekund. Sen sprang folk i panik från hattupplockaren som trollat fram en spikklubba. Alla utom kompisgänget som osäkert backade ifrån honom och försökte förstå vad han sysslade med. Mannen med spikklubba gav dem en mordisk blick innan han sprang iväg och slog ihjäl alla som kom i hans väg.

Jag gömde mig uppe bland några buskar vid en gammal skola tillsammans med två panikslagna barn. Mördaren syntes inte till och jag försökte hämta andan så mycket jag kunde. När jag vände mig om mot barnen igen var de döda. Jag stirrade rakt in i mördarens ärrade, flinande ansikte.
Innan jag hunnit tänka slet jag till mig hans spikklubba och smällde den rakt i huvudet på honom. När han föll till marken slog jag en gång till. Och en till. Medans kroppen blev mer och mer svåridentifierad såg jag hur den förvandlades till en hund. Fortfarande med mördarens ärrade ansikte.

Alla som sett vad jag gjort kom fram och ville tacka mig. Men jag var inte närvarande. Jag gick in i skolan och letade efter hjälp. Från vem som helst. I gympasalen stod det sängar uppradade längs väggarna. I dem låg sjuka barn. I korridoren mötte jag en nunna med en medicinbricka som var påväg mot gympasalen. Det kändes som jag hade rest i tiden.
Jag sprang ut ur byggnaden. Där fanns en tågräls, och jag hörde att ett tåg var påväg. Tankarna och känslorna inombords sköljde över mig så enormt att jag inte kunde känna någonting.

Plötsligt kände jag två händer gripa tag om mina axlar. Det isade genom hela kroppen. Spikklubbemördaren stod bakom mig och viskade när tåget kom.

"Jag ska hjälpa dig att hoppa...!"


(Jag vaknade kallsvettig med hjärtat i 290)

Det var nånonstans i New York tror jag. Det var natt och så. Jag tror jag var någon slags muterad skitarg version av Batman. Jag var på bio och skulle se någon skitfilm, men det gick ju inte när hela biografen förvandlades till en park.
I ren frustration slog jag någen i en gallergrind som flög iväg. Alla sprang.
Snart hade jag sönder allt jag kunde hitta, bergsäkragång!

Plötsligt var jag killen från "Back to the Future"-filmerna. Jag var på andra sidan parken och såg Batmanmutanten komma närmare. Jag var tvungen att varna min älsklins kompis, bitpop-nörden som bodde precis brevid den lemlästade parken, i ett hus på kanske 25 våningar. Högst upp såklart.
Bitpop-nörden hade inte fått några räcken till balkongen än, men det hindrade inte oss från att sitta där. Jag försökte förklara att Batman var påväg att riva huset, men nörden bara skrattade och tyckte det var ascoolt.
Jag fick nästan svindel när jag tittade ner mot den lysande staden.

Det ringde på dörren. Det var Båtkillen och hans tjej som kom. De satte sig vid nördens hopvikbara bord och plockade upp sushin de hade med sig. Jag hälsade snabbt och sprang ut i världen igen. Måste hitta någon som tror på mig.
Batman kommer.

Snart skulle de komma hit. Framtid. Vi var jagade. Ute var det natt, med vithjälmade kravallpoliser som sprang runt och letade igenom alla husen. Vi hade fått gömma oss hemma hos en kompis från skolan. Snart skulle de komma hit.

Jag strök min vackra schäfer över ryggen. Han var avslappnad, men ändå på sin vakt hela tiden. Vi satt runt middagsbordet och lyssnade på helikoptersurrandet som kom och gick över hustaket. Tavlor, porslin och lampor skakade för varje gång.
Föräldrarna frågde mig om skolan och om min hund. Jag hann säga att jag trivdes med skolan, och att min hund och jag aldrig gick någonstans utan varandra, förutom när jag behövde handla på ICA.

Hunden flög upp, reste ragg och morrade. Ett enormt brak avslöjade att ytterdörren hade krossats av polisen som upptäckt vårat gömställe. Klasskompisen visde snabbt vägen till källaren, där jag och min fyrbenta vän gömde oss. Vi kröp långt in under källartrappan och såg spänt på när det förspikade källarfönstret fick slag efter slag av batonger och fötter.
Till slut kom de in. Överläppen drogs upp och ögonen stirrade intensivt hos hunden och han liknade mer och mer en varg som var inställd på att döda. Poliserna omringade vårat gömställe och skrek åt mig att komma ut. Jag såg på min hund. Han inväntade rätt ögonblick.

Mannen som verkade vara ledare för hela kravallstyrkan kallade på förstärkning i som kom-radio, och precis då släppte han oss med blicken för en sekund. Han hann inte inse vad som hade hänt innan han hade en 40 kilos ursinnig schäfer över sig. Jag tog mig förbi alltihop och hoppade ut genom det uppbrutna fönstret.
Ute var världen vit. Nysnö på istäckt asfalt. Jag visslade på min hund som genast for upp ur källarutrymmet på huset vi gömt oss i. Poliserna var däremot inte lika kvicka.

Vi flydde, kvarter efter kvarter tills vi kom till en stor parkering. Nu hade det börjat snöa rejält. En stor, blå skåpbil närmade sig vingligt. I förarsätet satt han som kallar sig min far. Jag visste inte om han var kalasfull eller höghushög. Antagligen båda delarna. Han bad oss hoppa in, och jag vet inte vad jag tänkte på men jag lydde honom. Jag såg på min domesticerade varg. Han gillade det inte, men följde med ändå. Bakom oss kom poliser springade.

Bilen gjorde en rivstart. Den alkoholiserade mannen vid förarsätet berättade om att han hade hittat en ny hobby - drifting. Genast kände jag hur det isade till i magen när han utan förvarning började visa upp sin så kallade drift-förmåga. Som om han var i en annan värld. Det spelade ingen roll vad jag sa, han hörde mig inte när han satt och sjöng vid ratten. Jag skrek när bilen kanande omkring på isen och närmade sig en lastbil som väntade på att få svänga ut på körbanan. När jag insåg att bilen hade tappat greppet om asfalten kramade jag hårt om min hund och pressade mitt huvud hårt mot nackstödet.

Jag vet inte inte om "pang"et lät högst från bilen som kolliderade med lastbilen med baken först eller från min fars huvud när han slog i ratten. Billarmet gick. Jag och vovven hyperventilerade. Ändå var allt så tyst. Så stilla. Så tvärt.
Jag tittade på bilföraren. Han var vaken och satt och grät mot ratten. Från pannan rann det blod och jag hörde hur han viskade mellan snyftningarna; "Vad har jag gjort... Min fina, fina bil...".

Inga drömmar att dokumentera inatt, men däremot så har min hemsida börjat bli färdig.
Ta en titt på: http://krao.mine.nu

Jag var på schäfergården i Småland och hälsade på. Lycklig.
När det började mörkna så svängde en vinröd Volvo in på gården, precis en sån som min farfar hade innan vi flyttade till Småland. Bilen stannade brevid mig. Min farfar satt i förarsätet. Utan att fundera så mycket på hur min döde farfar kunde köra bilen som inte finns längre, sa jag hejdå till familjen och hundarna. Min farfar rivstartade bilen och vi försvann in på skogsvägarna.

Sekundrarna rusade förbi, och för varje gång jag tittade på honom såg han äldre ut. Fast kanske inte äldre, mer som att han ruttnade och höll på att bli en zombie. Jag försökte prata med honom men han verkade befinna sig i en helt annan värld.
Livrädd.

När vi kom fram till villan rusade han ut ur bilen, slet ut mig och började slå mig med ett järnrör han hade hittat. Huden i hans ansikte var förmultnat och ögonen hade ruttnat bort. Han skrek hest åt mig när han höjde järnröret mot mig. Han slog mig tre gånger och jag var blodig och kunde knappt röra mig.

Plötsligt var jag 6 år igen och vaknade upp i sängen i Hagsätra, där vi bodde innan vi flyttade till Småland.
Jag grät och kände mig panikslagen, så jag smög försiktigt in där min farmor låg och sov. Jag berättade om min dröm medans hon torkade mina tårar och strök mig över håret, precis som hon brukade göra när jag var liten.
Sen somnade jag om och vaknade i min egen säng i verkligheten....

Första dagen på nya internatskolan. En lärare följde med mig till rummet där jag skulle bo. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi blev väldigt osams och började slåss. Han hade en liten kniv som han högg mig med. Jag sprang ner för trappan och ut ur byggnaden medans blodet forsade ur mina sår. Ändå kunde jag inte tycka illa om skolan.

Jag skulle träffa min älskling i gallerian. Vägen dit gick genom en skog, precis vid vattnet. Jag sprang och snubblade över rötter och stenar, men till slut var jag framme. Och såren var borta. I gallerian stod SVT och gjorde tryouts till något nytt program, och de gjorde dem genom att fota folk i gallerian. De frågade om jag ville vara med, så jag ställde upp och fick sitta i en soffa. I soffan låg en välbekant jacka, men jag funderade inte så mycket på det. De fotade mig, och jag gick för att leta efter min älskling.
Men var var han?

Till slut gick jag hem till hans lägenhet där han satt framför datorn. Han hade tydligen varit där och väntat på mig, men jag hade tagit så lång tid på mig att han gått hem. Sen sa han att han saknade sin favorit-regnjacka och då kom jag på vad det var för jacka jag sett i SVT's fotosoffa.
Jag sa att jag skulle ut ett tag. Ville överraska honom. Så jag sprang tillbaka mot gallerian, genom skogen. Tidvattnet hade börjat stiga, och marken var rdan genomvåt. "Plask, plask", lät det om skorna. Sen kom regnet. Jag blev tvungen att klättra genom de vågiga träden som hängde ut över vattnet.

Jag var lerig, blöt och kall när jag kom fram till gallerian. Jag gick till platsen som fotograferna höll till på förut. Tjejen som fotade mig stod och fjantade sig med sin kompis och hennes mobil. Bakom dem stod lådor och kartonger fulla med prylar. Det såg ut som en jätteloppis. Jag frågade efter en grå regnjacka och de sa att det bara var att gå dit och leta.
Efter mycket rotande så fann jag den - jackan som tillhörde min älskling.
Jag tackade och gick.

Utanför byggnaden kom en häst med vagn farande och stannade precis vid mig. I vagnen satt läraren som hade knivhuggit mig, och hans lilla magra tjänare. Han sa att jag skulle följa med dem i ett helt speedat tonläge. Utan att fatta varför så gjorde jag det, och vagnen drog iväg över vägarna. Jag höll på att flyga av flera gånger, och till sist gjorde jag det.
När dammet från vagnen hade lagt sig så försökte jag resa på mig, men det var hopplöst. Hjärnan skickade ut resa-sig-signaler, men de verkade inte komma fram hela vägen. Så där låg jag och kramade jackan och hoppades att potentiella lastbilar skulle hinna se mig innan det var för sent...

Min älskling och jag var på Gotland igen. Vi hälsade på Restaurangägaren som hade något sommarställe där. Hundarna och dotterns kompisar var med. Folk överallt. Jag gick ut för att ta få lite luft. Trädgården var övervuxen och brevid verandan utanför dörren stod ett enormt träd.
När jag skulle gå in igen så hade en enorm fågel byggt ett bo i en gren som hade hasat ner precis framför dörren.Jag försökte ta mig runt den, då blev jag nästan attackerad av en näbb. Fågelungen i boet var fjunig, grå och stor som en gam. Den såg ut som en dodo-fågel, en såndär som är utdöd.

Restaurangägarens dotter rusade ut och försvarade fågeln. Hon sa att jag fick krypa under boet och inte störa ungen.
Det sista jag mindes var att jag sprang runt på gatorna och letade efter stället de spelade psytrance på.

Jag minns inte vart jag var påväg, men plötsligt stod jag på en tom tågperrong mitt i ingenstans. Ett tåg rullade sakta in. På skyltarna stod det att det skulle åka till Hultsfred, lagom till den kända festivalen.
Under hela resan var jag nojjig. Skulle min plan fungera?

När tåget stannat i Hultsfred så blev jag utknuffad till en buss. Hela tiden var jag ensam. Bussen stannade vid något som såg ut som en gammal byggarbetsplats vid ett uppsprängt berg, med den obligatoriska graffitin på. Folk överallt. Det regnade och hade börjat bli mörkt. En tjej i dreads och regnkappa ropade upp namnen på alla funktionärer som skulle vara med på bussen, och plötsligt så stormade det ut folk ur min tomma buss. Jag väntade på att de skulle knacka på min axel och fråga vemfan jag var. Men hon ropade upp mitt namn. Jag skulle tydligen jobba på en festival.
Mitt i folkmassan skymtade jag min vän från Småland, men han såg mig inte. Vad gjorde han här? Jag fick en känsla av att jag åkt tillbaka i tiden, till innan vi ens kände varandra.

Jag följde med strömmen av folk in i personalbyggnaden. Folk hälsade, presenterade sig och var trevliga, jag trivdes. Senare fick jag ett sms, utan att ha lämnat ut mitt nummer till någon. Personen som skickade sms:et raddade upp vilka som var hennes "favoriter" bland funtionärsgänget. Sen frågade hon vilka mina favoriter var.
Alltihop kändes som ett kollo för 13-åringar. Ändå tror jag att jag trivdes rätt bra.

Jag gick bort till matförrådet, som var stort som tio lagerlokaler. Två killar gick in, och drog mig med sig. Den ena förklarade att hans morsa ägde matförrådet medan vi vandrade omkring. Burkar, bananer, frukt, korv, konserver, majskolvar, flintastekar... Stället hade allt. Lite överallt stod kostymnissar och putsade fönstrena och kollade datumet för all mat. Det var som helt vanliga människor, bortsett från hästmaskerna de hade på huvudet. Sen verkade de inte se oss nör vi gick förbi.

Slutligen hittade vi en glasdörr som vi gick ut igenom, och allt blev ljust.

Paniken kom krypandes. Jag sprang över en övervuxen parkering där björkarna hade kämpat sig igenom asfalten och blivit nästan lika höga som jag. Jag klättrade in genom ett trasigt fönster på det enorma företaget som hade stått tomt i snart 10 år. Golvet hade ett tjockt dammlager. Ingen hade uppenbarligen varit här på evigheter. Hjärtat bultade i tinningarna. Jag hörde sirener. De var ännu avlägsna, men de rörde sig åt mitt håll.
Jag backade bort från fönstrena, in i skuggorna. En gammal receptionsdisk stod mitt i rummet. Jag trevade mig fram i mörkret och höll på att snubbla på ett trappsteg.

Jag hade en ficklampa med mig, men vågade inte använda den ifall de skulle upptäcka mig. Sirenerna kom närmare, precis som min kallsvett. Jag bestämde mig för att det var bättre att se vad jag höl på med. Så jag tände ficklampan och sprang mot ett gammalt hisschakt. Av ren vana tryckte jag på uppåt-knappen. Det tog någon sekund innan jag reagerade på att hissen mullrade till och faktiskt rörde sig åt mitt håll. Ett ljussken kröp sakna nerför schaktet. Hissen stod där. Den saknade sin dörr, men lamporna lös i den. Den såg nästan inbjudande ut.

Bilar bromsade in på parkeringen. Utan att tveka rusade jag in i hissen och tryckte på 4:e våningen. Hissen suckade till och rörde sig sakta uppåt. Alla våningar jag passerade liknade den första våningen. Stora, tomma lokaler, gamla skrivbord och kvarglömda datorer med tillhörande klosskärmar. Stämningen kändes inte tilltalande.

På fjärde våningen lös lamporna. Det låg heltäckningsmattor på golvet och jag hörde röster och musik längre bort i byggnaden. Det lät som ett mingelparty. Jag stapplade ut ur hissen med ficklampan i högsta hugg. Hela våningen var som från en annan tid. En tid jag inte passade in i, med min svettiga panna och mina alldeles för stora kläder. Jag andades fortfarande panikartat och pulsen visade inga tecken på att vilja lugna ned sig.

Jag gick mot rösterna. Genom en korridor som såg alldeles för lyxig ut för att tillhöra ett gammalt företag. Ett företag som dessutom är övergivet. Jag nådde dörren i slutet av korridoren. På andra sidan stod ett gäng finklädda herrar och damer. Alla hade en drink i handen. De stod med ryggarna mot mig. Vid det här laget började jag tvivla på min verklighetsuppfattning. En tjock man verkade ha upptäckt mig. Han stelnade till och vände sig sakta mot mig. Istället för ögon hade hans ansikte två svarta hålor. Han saknade sin underkäke. Hela ansiktet förmultnade ju längre han tittade på mig. Ett långt skri hördes när mannen förvandlades till ett vandrande skelett med bortfrätt muskelvävnad och hud.

Resten av församlingen upptäckte detta, och vände sig om. Samma sak hände med dem. Allihop frätte sönder när de såg på mig. Skrin och ylanden. Kropparna ramlade ihop på golvet, en efter en. Vid hissen hörde jag hur poliserna stormade in.

Tystnad.