kuddludd

Jag bodde på en bondgård som låg mitt i en skog. Hos familjen med schäfrarna. Jag var lycklig. Alltid hände det något. Den här gången kom det en man springandes ut ur skogen. Han såg ut som en forskare från en disneyfilm. I sin hand hade han en gipsavgjutning som han visade oss. Det var en avgjutning av en 1 meter lång fot som han påstod sig hade hittat i skogen.
Alla började utforska området.

Plötsligt klampade ett enormt, vitt djur fram bland träden. Det var en ko som var stor som en elefant. Hon skrattade åt oss. På fötterna hade hon "storfot-skor" som hon klampade runt med i skogen.
Sen knuffade hon in mig i en gammal ruin, och jag hamnade i något slags konstgalleri med minglande rikemansbarn och tjocka affärsmän med champagne i händerna. Jag såg mig omkring och hittade min älskling och piloten, men de såg mig inte, och det var för mycket folk för att jag skulle kunna ta mig fram till dem. De gick ut genom den lilla utgången. Jag rusade efter så mycket jag kunde.

Utanför låg ett gammaldags torg med gamla pubar och fruktstånd där folk ropade ut sina billiga frukter. Jag gick in på en pub för att se om de var där. Någonting krafsade på mitt ben. Pilotens chihuahua! Han verkade lika vilsen som jag. Jag lyfte upp honom och gick uppför den lilla gatan. Folkvimmel.
Vi gick in i ett garage (trots att bilar knappt verkade existera i den här tiden), och där stod mitt trumset. Jag lyfte ner hunden och spelade. Men ju mer jag spelade, desto mer ramlade allt sönder. Plötsligt stod min älskling och piloten där och såg på mig. Jag kramade om honom min älskling och berättade att jag hade letat efter dem. Chihuahuan hoppade snabbt upp i sin husses famn.

Sen var jag ute i skogen igen. Vid ett jättestort berg. Träd överallt. Allt lyste grönt.

Det hade öppnat en ny pizzeria i centrum. Jag och min älskling gick dit och beställde varsinn pizza. Det var ett mysigt ställe. Såg ut som en liten grotta, med levande ljus överallt. Vi var de enda gästerna.
Allt verkade perfekt tills vi fick in våra pizzor. Det var inte pizzorna det var fel på, men singelmamman som stormade in med sina två skrikande ungar förpestade stämningen en del. Hon satte vid bordet som stod precis brevid oss. Jag höll för öronen när den yngsta ungen började skrika för allt han var värd.

Utanför pizzerian hände det något. Folk började samlas vid räcket för att titta ner på första våningen i centrumet.
Singelmamman verkade känna igen min älskling, och började stöta på honom. Jag blev arg och försökte att få henne att gå därifrån. Men varken hon eller min älskling brydde sig. Min älskling bara flöt med och verkade tycka om vad hon gjorde.
Till slut blev kärringen så irriterad på mina förtvivlade försök att få bort henne att hon smällde till mig.

Precis då kom Mohikanen in på pizzerian. Han var jätteglad och berättade entusiastisk om någon stor artist som skulle uppträda utanför närsomhelst. Han slet med mig ut, och där var det några fans jag kände igen. Jag bestämde mig för att strunta i bimbomamman.

Det blev som ett tidshopp. Plötsligt gick jag omkring i någon slags förort jag aldrig hade varit i förut. Det var natt, och gatorna var blöta efter en regnskur. En rökande tjej gick brevid mig. Jag frågade var jag var och hon tittade frågande på mig. Hon svarade att vi var i Hässelby, på väg hem till henne.
Vi gick in i en trappuppgång, och precis när dörren hade smällt igen bakom oss så öppnades den igen. In kom singelmannan som hade stött på min älskling. Hon var asfull och hade nån latinosnubbe med sig.

Vi skyndade oss in i hissen. Jag frågade vilken våning hon bodde på, och hon tryckte på 2:an. Jag tyckte det var onödigt att ta hissen två trappor, tills jag märkte att vi passarade våning 1, 1 1/2, 1 1/6 osv.
In genom tre dörrar för att komma in i lägenheten. Det var högt i tak och luktade rökelse. Grejer överallt. Mitt i rummet stod en röd sammetssoffa. Hon sa att jag kunde sova på soffan.
Jag började klä av mig när hon gått in på sitt rum, och då kom latinon in i lägenheten. Tjejen kom utrusande från sitt rum och slängde ut honom.

När allt var lugnt och allt sov vaknade jag av att jag var törstig. Köket låg utanför de tre dörrarna som man var tvungen att passera för att komma in i lägenheten. Jag gick ut, utan kläder, och tog ett glas vatten. Plötsligt hördes ett brak, och det som verkade vara tjejens pappa stormade in i lägenheten. Jag försökte smyga mig utom synhåll tills jag inte ens hittade tillbaka. Det var dörrar, rum och sängar överallt. En jättelabyrint.
Tillslut hittade jag utgången och rusade därifrån. Det hade börjat ljusna ute, och jag hade fortfarande inga kläder på mig. Jag försökte minnas hur vi hade gått från tunnelbanan. Över en skolgård... En massa kids hade börjat flockas runt skolan. Fan.

Jag passerade en kiosk och snappade åt mig en tidning att gömma mig bakom. Folk ute på gatorna. Det passerade en, två, tre polisbilar. Alla såg mig, men ingen stannade. En gammal tant gav mig en filt och försvann. Jag hittade tunnelbanan. Folk tog bilder. Jag skämdes och var supertrött. Fick ett mess från min älskling. Han undrade var jag var. Det visste inte ens jag själv.

Jag var i Västertorp. Skulle träffa älskling och luncha med honom, men innan dess skulle jag gå hem och hämta en grej jag hade glömt.
Jag gick upp för trapporna i höghuset. Stannade vid en dörr och skulle precis lägga handen på handtaget. Då insåg jag att jag inte visste om jag bodde där. Jag sprang upp några våningar. Kände igen nästan alla dörrarna. Men var bodde jag? Det kunde vara i vilken lägenhet som helst.

Jag gav upp och sprang ner till tunnelbanan. En taxi stannade vid gatan. Min älskling klev ut och vinkade åt mig att komma dit. Så åkte vi ca. fem meter och var framme vid tunnelbanan. Taxiföraren var jamaican och verkade inte vilja at vi skulle gå. Han fick driks och blev överdrivet tacksam.
På tunnelbaneperrongen stod en snubbe som gick fram och pratade med oss. Han sluddrade och hade sig. Vi kände igen honom från en massa fester.

Vi vände oss om och ignoprerade honom.

Allt började med att jag var inuti ett spel. Viva Piñata för att vara exakt. Jag byggde en egen liten skog och det kom fler och fler djur som ville bo där.
När jag var nöjd så "förverkligade" jag skogen och tog en promenad i den. Sen bestämde jag mig för att bo där i en vecka, bara för att jag kände att jag hörde hemma där. I min egen lilla skog. Jag la mig tillrätta under ett randigt äppelträd jag själv hade designat.

Det första som hände var att en virrig veganbrud som var ute på joggingrunda började tjafsa. Hon hade en påse med skräp i som hon hällde ut i papperskorgen. Hälften hamnade utanför, och när hon inte plockade upp det så blev jag arg och krävde att hon skulle göra det. Hon blev såklart sur och sa att hon minsann hade hjälpt till och plockat upp någon annans skräp från början.
Och så höll det på.
Disskutionen blev mer och mer vild. Plötsligt var jag omringad av traktens ghettokidz som alla hade varsinn kniv riktad mot mig. Jag lyckades snacka mig ur situationen och orkade inte ens bli rädd.
De bagav sig motvilligt därifrån.

Allt var tyst och stilla. Någonting prasslade omkring bakom mig. Jag såg ett par gula ögon närma sig ur skuggorna. Plötsligt hoppade de fram rakt emot mig och jag fick en halvtung boll i knät.
En vargunge!
Han slickade mig i ansiktet och skuttade omkring som valpar gör.

Vid gryningen stod en man lutad mot ett träd och tittade på mig. Han hade en läkarrock på sig, stora glasögon och grått tovigt hår. Han skakade på huvudet och förklarade för mig hur viktigt det är att gå till tandläkaren. Sen försvann han, och åter igen var jag omringad att ghettokidzen. De ville sno min blåa mountinbike som jag tydligen hade. Jag slängde mig upp på den och cyklade iväg till närmsta hus.

Det var folk överallt. Jag letade efter tandläkaren, och en parkeringsplats till cykeln. Ville ställa den där det var folk. Den fick inte bli stulen. jag letade och letade. Det blev mer och mer folk. Ingen tandläkare, ingen parkeringsplats. Vilsen.

Det var sista skoldagen. Jag och halva klassen var i New York, i en skrapa och hade någon slags efterfest med UV-ljus och dov, basig musik. Plötsligt ringde min far och skrek hysteriskt att hans ex hade fått en hjärtattack och att vi måste åka och se hur hon mår.

Han hämtade mig med skåpbilen och plötsligt åkte vi på svenska lantvägar. Hans ex hade ett jobb på ett fik som låg mitt ute i skogen. Ändå var det rätt stort och hade alltid många besökare.
Inne på caféet jobbade två tunna, smått psykopatiska tjejer som båda frågade om jag ville ha någonting när jag stod och väntade på min far. Jag tackade nej och märkte att caféets alla småbarn hade börjat flockas kring mig. Utan att gripas av panik gick jag lugnt in i bortre delen av fiket.

Där stod en klump med folk och betraktade exet. När hon fick hjälp att resa sig upp fick jag se hur hon såg ut. Hon hade blivit längre, tappat allt hår och blivit... helt vit i huden, om man bortser från alla röda stora fläckar som satt lite överallt på kroppen. Hon såg ut som en levande död. Skelettet borrade sig nästan ut genom den tunna huden. Det var definitivt inte den varma glada människan jag hade lärt känna en gång i tiden.
Jag frågade hur hon mådde, men blev ignorerad.

Folkmassan hjälpte henne ut till min fars bil. Men var var min far? Jag gick in i caféet igen och såg att han hade en en halvfull spritflaska i handen som han hade fått av en av de anställda.
- Bara lite kan man ju dricka! sa han nöjt.
Jag blev inte ens förvånad.

Jag fick in honom i bilen brevid exet och satte mig själv på förarsätet. Sen körde jag därifrån och nojjade och hoppades på att inte stöta på någon polis.
Plötsligt skrek exet till och krävde att jag skulle släppa av henne vid en kohage. Min far satt och sjöng för sig själv.
Jag släppte av henne bland korna och hon verkade bli helt frälst när hon såg de stora djuren som kom fram och tittade på henne. Alla konstiga händelser hade fått mig så avtrubbad att jag inte brydde mig. Så jag körde därifrån utan att säga emot när hon bad mig att göra det.

Jag hade youtube:at runt bland spökvideos och hittat en film på ett stort hus som stod tomt. Killen som filmade gick självsäkert omkring bland dammiga möbler och slitna tapeter. Solskenet kämpade för att ta sig igenom de skitiga fönstrena. Killen var ensam. Plötsligt utbrast han ett "Oh my god!" och han vände panikslaget på kameran och började filma en kanske två meter lång, svart man som stod i skuggorna. Vinden blåste tag i en gardin och solen kastade sig över hörnet där mannen hade stått. Han var spårlöst försvunnen.
Killen darrade, men han stängde som tur var inte av kameran. Han gick genom den mörka korridoren som ledde mot utgången. Och där stod han. Den enorma mannen. Killen frös fast. Fågelkvitter från utsidan av huset.
Mannen som uppenberligen var något slags spöke verkade ha lite problem med att synas. Han var som en gammal tv där man vinklar antennen fram och tillbaka.

Han började långsamt sväva mot filmaren. Kameran filmade upp i taket och sen blev det svart.
I beskrivningen av sin video hade killen försäkrat att allt var på riktigt. Han hade svimmat av efter att filmen bröts och vaknat en kort stund senare.
Själv visste jag inte vad jag trodde.


Vi skulle semestra i ett gammalt hotell. Jag, min älskling, en polares unge och polaren själv. Han var svart, likaså hans unge. De var från Jamaica, och jag har ingen aning om hur vi kände varandra.
Vi hyrde iaf ett gammalt hotell av en dam som knappt kunde sitt eget namn. När jag såg hotellet så tänke jag bara på en sak. Killen som hade filmat spökhuset på youtube. Det såg exakt likadant ut. Stort, förfallet, gråa väggar, skitiga fönster och en vildvuxen trädgård.
De andra verkade tycka om det, så jag sa ingenting om vad jag hade sett om huset.

Köket hade en gammal spis som rastasnubben stekte korv på. Jag gick omkring och utforskade huset. Det var samma hus som i videon.Plötsligt blev det natt, och jag hörde ett högt skrammel från köket. Jag rusade dit. Rastasnubbens unge var borta och han var var helt förtvivlad. Vi letade igenom huset.
I hallen stod det, spöket. Hallen var liten, och spöket fyllde ut hela utrymmet. Han hade en lång, trasig rock på sig, och små röda ögon.

Vi flydde i panik ut i den lilla staden där jag hade min vita Volvo parkerad. I baksätet satt rastamannens unge och blåste såpbubblor. Han var inte svart längre, han var grå. Rastamannen såg rädd ut och försökte få kontakt med sin son. Det var som om han satt i en annan värld med sina såpbubblor.
Jag var hög på adrenalin och körd alldeles för fort. Rakt in i en lyktstolpe. När jag vände mig om och tittade i baksätet så var rastamannen och hans son borta. Där satt spöket från hotellet och tittade på mig med sina röda ögon.

Jag vaknade av att jag skrek.

Jag och min älskling var i något slags villaområde. Min älskling skulle ut med några kompisar, och sen iväg till Arlanda. Världen badade i något slags orangerött skimmer hela tiden.
Min älsklings komisar kom och hämtade honom, och de var borta i en timme. När de inte kom tillbaka så lånade jag min fars bil och körde in till stan för att hämta honom. De satt i ett litet hus och snackade och söp. När jag var ca. 2 meter ifrån dem så kunde jag inte komma längre. Jag ropade på min älskling, men han varken såg eller hörde mig. Det var som om allihop satt i en bubbla, och jag stod utanför.

Förtvivlad. Jag åkte tillbaka till villaområdet där jag tydligen bodde. Efter ett tag kom min älskling springades och undrade varför jag inte kom och hämtade honom. Han såg fundersam ut när jag berättade vad som hänt. Sen kom horden av kompisar och jag försvann utom hör- synhåll. De åkte till Arlanda i någon kompis bil.
Sen var allt tyst och ensamt.