kuddludd

Vårsolen lös in genom de enorma, smutsiga rutorna Jag satt i en stor, nedlagd fabrik vid Skanstull och packade ner träningskläder i en kasse. Mitt i fabriken satt jag, framför datorn. Jag skrev ett meddelande till min första bästa kompis om att jag gärna hade velat träffa henne om hon nu skulle råka känna för det. Jag suckade och gick iväg mot utgången.


Precis vid utgången stod hon, min barndomsvän med det långa bruna håret. Hon flög på mig och gav mig en kram. Hon bad om ursäkt för att hon varit så upptagen och inte orkat träffa mig tidigare, och nu tyckte hon att vi skulle ta en dusch tillsammans. Något tvekande bad jag henne att följa med mig och gymma istället.
"Gör det!", sa den gråhårige mannen från Älvsjö.
Fabriken hade börjat mutera till en villa.

I slutet hamnade vi i en uttorkad cementflod.

Jag, min älskling och piloten hoppade på en buss vid 21-tiden en varm fredagkväll. I bakgrunden dansade gosig psytrance omkring i luften.
Min älskling och piloten satte sig på ett säte framför mig, och bussen dundrade iväg söderut mot en glad skog.


Jag satt och tittade ut genom fönstret. Filosoferade. Och hoppades att kvällen skulle bli lyckad.
Sen kom jag tillbaka till verkligheten och hörde att min älskling pratade med någon. Jag stack fram huvudet mellan sätena framför och fick syn på en spinkig, 13-årig tjej med uv-färg nedsmetat i hela ansiktet. Och hon satt i min älsklings knä.
Allt gick så fort. Jag bet ihop och rusade av bussen.


Det var som om världen hade pausats. Bussen var borta och världen var tyst. Stjärnorna glimmade på den lila himlen. Jag och piloten gick i en park och diskuterade livets stora frågor. Han förklarade att jag skulle vara fri så länge jag inte skaffar barn.


Jag såg mig inte för, klev snett och ramlade ner för den lilla stentrappan vi just passerade. Där låg jag och hade ont i foten medans piloten stod brevid och skrattade. Det dröjde inte lång tid förren jag också började skratta, och genast kände jag mig lite mer levande.

Jag och min älskling vandrade omkring i en tom stad som nyligen hade övergivits. Husen var pastellfärgade och fick ett ologiskt, men underbart sken av stjärnljuset från himlen.
Vi genade mellan två kvarter och gick igenom en vit gallergrind, och på andra sidan gatan låg en gammal man och skrek. Innan jag hunnit reagera flög två muterade zombiebjörnar fram emot mig. Jag skrek till min älskling att han skulle stänga grinden när jag kom.

Vi kämpade på varsinn sida om den lilla grinden, jag och björnen. Den andra nallen hade gått tillbaka för att tugga mer på gamlingen som slutat skrika för längesen.
Hur mycket jag än kämpade så var björnen starkare än mig, och jag lyckades inte låsa grinden. Jag såg mig om efter min älskling. Han satt på marken och dukade upp en liten picknick som om inget hade hänt.

Mina armar gav vika och grinden gick upp. Jag slet med mig min älskling och vi hann in i en hiss. Där stod vi och pustade ut medans hissen gled uppåt. Den stannade och släppte av oss på en liten loppmarknad. Det var mitt på dagen, mitt i sommaren.
Min älskling sa att hans kusiner sålde grejer någonstans i vimlet av folk. Så vi vandrade runt och tittade en stund.

Efter ett tag hittade vi hans kusiner och bror. De sålde små färgburkar och hemmagjorda träleksaker.
Min älskling gick iväg för att prata med någon, och plötsligt var jag ensam. Loppmarknaden var försvunnen och jag bafann mig på en lerig väg brevid en fårhage. I hagen gick en trött björn omkring och grät.
En man i en svart hatt frågade om jag var hungrig och gav mig en halväten pizza som var dubbelt så stor som en vanlig pizza. Jag tackade, tog emot och började plocka bort den gröna paprikan.

Sen satt jag där i eftermiddagssolen och åt min köttpizza och tittade på får som hackade på en björn.

Jag snurrar runt i sängen. Försöker snurra ifrån tankarna som river i mig. Det ekar och tjuter i huvudet.
Jag kramar om kudden och biter mig i läppen för att hindra tårarna från att rymma. Men det är lönlöst. Jag river mig på magen och biter mig i armen. Måste kväva verkligheten.
Tankarna surrar som bin runt huvudet. Alla röster som säger att jag är värdelös. Det är mig det är fel på, men varför?

Jag vill också vara en fungerande människa. Jag vill också känna mig trygg. Jag vill kunna ge ett svar när folk frågar hur jag mår, utan att brista ut i storgråt. Jag vill slippa vara vuxen för min ålder och kunna klara allt själv jämt. Jag orkar inte vara någon hjälte längre.

Det hugger i magen.
Jag går ut i köket, insvept i täcket.
Tittar ut på regnet.

Ska jag skicka ett sms och fråga om han är vaken? Nej, han vill inte att jag lastar över nån skit på honom. Han svarade ju inte ens när jag sa hejdå på msn. Och han sover dessutom.


Allt jag vill är att få vara hos dig, insvept i dina armar. Dom är mer än de mest underbara armar som finns, de är min brandvägg också. En brandvägg som blockerar och tar bort alla jobbiga och giftiga tankar som bryter ned både min kropp och min själ.
Jag vill ligga där, nära, och dra fingrarna genom ditt fina hår. Jag vill dra in din lukt och känna dina andetag när du somnat. Jag vill bara ligga där och känna hur din närhet värmer hela min kropp, och skyddar mig från helvetet utanför.

Du är det underbaraste jag har. Du är mitt ljus i mörkret, men när vi inte är tillsammans så blir jag nästan blind igen. Jag vill vara med dig, allting, utan att klänga på dig.


Just nu är jag vilse i mörkret. Jag vill sova i en evighet och inte vakna förren jag är en annan människa. En bra människa som folk tycker om. Men det kommer inte hända, och det är nog därför jag inte kan sova ensam längre.

Får inte försova mig. Nationella provet i engelska imorgon kl. 9. Ändå har jag legat i fyra timmar utan att kunna somna...

Det är ljust i hela rummet. Jag tittar på klockan. Den är tre på eftermiddagen. En stor, tjock och skäggig man står lutad över tv:n och min far förklarar att han ska installera datorn där.
Jag klär på mig och känner hur det hugger i magen av ångest. Skippar frullen och rusar iväg in mot stan. Min far ropar att jag ska ta med tjockisens 13-åriga son. Och så blev det.

Vi har hamnat brevid en biltunnel. Det är eftermiddagssol och killen har en stor, röd svamp-hatt på huvudet. Han säger ingenting, han gör bara en massa skumma ljud. Ur biltunneln rusar en nästan identisk kopia av 13-åringen. Han flyger på sin dublett, och försöker döda honom. Jag står brevid och fattar ingenting. Småkillarna fräser som jaguarer mot varandra.
Jag går därifrån.

Det är fotolektion och jag har bara lillkameran Loke med mig. Han är en trogen, men trött och skittdålig kamera.
Skolans korridorer går runt ett väldigt sittvänligt tak som jag och klassen klättrar ut på, i väntan på den flummiga läraren.
Det svarta taket är precis lagom varmt i eftermiddagssolen. Eller nej, solnedgången. Molnen har rullat ihop sig till konstiga spiraler, och hela himlen målar upp ett konstverk av sig själv, i lila och orangea toner. Jag fotar så mycket jag kan, men Loke vill inte riktigt vara med.

Jag sitter kvar tills molnen har skingrats och månen har trätt fram. Med en varm känsla i hela kroppen tar jag fram Loke och tittar igenom bilderna. Ingenting. Svart. All lycka bara rinner av mig. Hur kunde jag glömma att ta bort linsskyddet?