kuddludd

Min älskling och jag var på väg till flygplatsen. Vi skulle spontanresa någonstans, långt bort. Planet gick kvart i och vi fick springa för att hinna. Min älskling vände och sa att han hade glömt sitt täcke vid ingången. Jag suckade och såg på när planet stack iväg. Min älskling verkade obekymrad när han kom tillbaka. Han tog min hand och vi gick till en liten kiosk. Mannen som jobbade där log åt oss och tyckte att vi skulle köpa varsinn glass. Och det gjorde vi. Glassarna var pyttesmå, och vissa var halvätna.
I en kort evighet stod jag och räknade småpengar och försökte resonera om vad glassarna var värda, för det visste varken prislapparna eller mannen som jobbade där.

Min älskling hade satt sig vid ett kioskbord vid de stora flygplatsfönstrena. Han hade hittat tre kompisar från skolan som han inte hade träffat på länge. Jag hälsade, sen gick jag in på toaletten och bytte om. Varför vet jag inte.

När jag kom ut så var alla borta. Jag gick omkring på flygplatsen ett tag tills jag hittade alla fyra i två röda soffor. De drack. Mycket.
Min älskling hade armen om en tjej som satt brevid honom. Han reste sig upp och försökte ge mig en puss. Det stank sprit och jag backade, lite milt besvärad. Han verkade inte ha märkt nåt, för han berättade roat om sina gamla skolkamraters plan om en mega-kryssning, som självklart hade 20-årsgräns. Och han skulle följa med.
Då upptäckte jag att jag var insvept i ett duntäcke. Tårarna började rinna, och jag sprang därifrån.

I flygplatshögtalarna ropades det ut att båten snart skulle gå. Sen blev flygplatsen/båtterminalen tom och tyst.

Jag var en koreansk man med konstiga axlar. Min bror var en stenrik maffiaboss och han hade en biffig assistent.
Vi satt i ett litet rött rum. Jag hade ingen tröja på mig. Min bror sa att han hade hållit mig vid liv av en endaste anledning - att sälja mina organ. Sen gick han ut ur rummet, och hans assistent gick fram till mig. Han hade en linjal i handen.
Han beordrade mig att ligga still medans han skar upp min mage.
Jag log och tänkte på vilken belöning jag skulle tänkas få för det här.

Han skar upp ett fyrkantigt snitt runt hela magen. Blodet rann, och jag såg hur alla mina organ pulserade där inne. Han lämnade rummet och jag vaknade.

Panikartat kände jag nerför magen. Var den hel?
Phew. Det var bara en dröm.

Jag och min älskling skulle gå på ett rave. Vi kom till en liten gård med tre, fyra små slitna hus. Vi gick in i det gula huset längst bort, betalade och gick ner för trapporna.
Det spelades hardstyle i den enorma källaren. Det var rökmaskiner, strobbar och lasrar överallt. Min älskling började hoppa omkring direkt, men jag gick runt och kollade läget först. Jag kände mig orolig och rastlös, så jag letade upp min älskling igen och sa att jag skulle ta en promenad.

Det låg en motorväg en bit från festplatsen. Jag gick över den och höll på att bli överkörd flera gånger, men det struntade jag i.
På andra sidan vägen låg några hus som var nästan identiska med de jag just lämnat. Det fanns ett turklivs och en körskola i ett av husen. När jag kom närmare ljuset från affärskolan så såg jag hur jag faktiskt såg ut. Jag var en sjöjungru, med en stjärtfena och långt rött hår.

"Hej, jag ska övningsköra!", sa jag argt och bestämt till den vithåriga gamla mannen i huset.

Han bara skrattade åt mig och sa att det inte skulle gå med en fisksvans. Jag blev arg och gick tillbaka till festen.

När jag kommit till gården hörde jag sirener. Polisen började invadera stället, och rejvare flydde i panik. Jag skrev ett sms till min älskling att han skulle ut ur byggnaden, men innan jag hann skicka det så ringde min far och sa att polisen skulle stänga ner festen. Jag sa att jag redan visste det, och la på. Precis då ringde hans tjej och sa exakt samma sak. Allt jag kunde tänka på var min älskling, och var han kunde vara. Jag försökte springa in i festhuset, men polisen sa att jag inte fick. Jag försökte ringa honom, men hans mobil var stendöd.

Älskling, var är du?

Går omkring på ett dimmigt fält a la CS mitt i natten. Jag smyger och reagerar på minsta ljud. Håller vapnet redo. Toby, drakhunden, kommer plötsligt flygande. Han tar tag i mig och säger att han måste visa mig något. Vi stiger högt över fältet, upp i dimman. Jag ser på hans ansikte. Det känns bekant, men jag vet inte varför.

Toby släpper ner mig vid en liten sunkig stuga som ligger i ett träsk. Jag går in. Det luktar blod. Jag går vidare. Hela stället känns bekant, trots attt jag aldrig har varit här förut. Öppnar dörren till ett rum. Därinne står en säng och ett skrivbord. Jag hör ett ljud, vänder mig och riktar vapnet mot dörren jag kom ifrån. Bara en råtta...
På skrivbordet ligger ett tjockt gratulationskort som jag öppnar. Det är från hon som bestämmer. Hon har skrivit ett grattis på födelsedagen till mig. Jag bläddrar vidare. Där står det grattis till någon annan hon känner, och en till, och en till...

Jag springer ut. Svetten rinner i pannan. Hör polisbilar närma sig. På väg nerför trappan snubblar jag på något. Jag vänder mig om och ser en halvrutten kropp ligga där och mögla. Polisen springer rakt emot mig. Toby kommer tillbaka och tar tag i mig.
Vi flyger länge. Jag känner mig både fri, ledsen, arg och glad på samma gång. Toby och jag har något gemensamt. Jag tycker synd om honom utan att veta varför. Jag är arg på honom utan att veta varför, och han känns som den enda vän jag nånsin haft.

Men varför?

Solig sommardag!
Jag, älskling och den manliga modellen (han med långt brunt hår) var ute på promenad i en gles skog. En enorm bergskulle tornade upp sig bland träden, och vi blev mer och mer spända.
Vid berget låg ett gult, övergivet dagis, modell skokartong. Min älskling tog min hand, och vi gick in. Trots att det var en varm sommardag så var det en kall, kuslig känsla inne i huset.

Plötsligt hördes en kastrull som slog i golvet. Vi var inte ensamma...
I rummet brevid hasade en man i trasiga kläder förbi. Han såg ganska normal ut, men det var något fel med hans blick. Han släpade sig över rummet med en tom blick, och verkade inte lägga märket till att vi var där.
Jag öppnade den närmsta dörren och klev försiktigt ut. Den ledde till en liten, isolerad trädgård. Runt om fanns bara berg. Rakt fram fanns en liten grotta, stor nog att krypa igenom.

Vi chansade, och hamnde i ett annat rum i huset. Grottan måste ha varit någon slags portal. Jag tittade bakåt och upptäckte att den väsande zombie-mannen kröp efter och försökte riva och bita efter oss. Panik.
Vi sprang ut genom den gula dörren som låg precis brevid portalen. Där fanns ännu en liten isolerad trädgård, fast något större. Berget sluttade på ett ställe, och där satt en massa folk, mest rejvare. De såg slitna ut.
Jag frågade hur de hade kommit dit.

"På samma sätt som ni", sa en mager tjej som satt i sin pojkväns knä.

Plötsligt öppnades en liten dörr i berget, och en välbekant person flög ut. Killen med den gula kepsen. Gulkeps. Han var mager och smutsig. När han fick syn på oss berättade han "spelreglerna".

Innanför dörren fanns en gruvliknande plats, där där ett 20-tal zombie-människor hasade omkring. Jag tyckte att många av ansiktena verkade väldigt bekanta...
Några meter från ingången fanns ett skjul där det satt två vettskrämda tjejer och höll om varandra. Några zombies stod nedanför och gjorde allt för att få tag i dem.

Gulkeps berättade att det fanns en portal till nästa nivå på skjulets tak. Och det enda sättet att ta sig dit var att hålla andan medans man gick. Då kunde monstren inte se en.
Jag tog ett steg in genom dörren och andades ut lätt överdrivet. Monstrena vaknade upp från sin koma-liknande vandring och rusade emot mig som tokiga. Jag tog ett steg ut ur dörrportalen, ut från den vätskeliknande skyddshinnan, och log skadeglatt. Monstren stannade upp ett tag och stirrade ut i tomma intet. Sen började de sin meningslösa vandring igen.

"Det här fixar vi!", sa jag och tittade på de andra, inte fullt lika självsäkra äventyrarna.

Vi höll andan och gick in till gruvan igen. Det var jobbigare än vanligt att hålla andan i den tunga, dammiga luften. Det gick bara några sekunder innan det kändes som att bröstet skulle sprängas. Vi skyndade upp på skjultaket och flög igenom portalen.

Plötsligt blev allt tyst. Jag befann mig på en mörk tunnelbaneperrong, ensam. Borta mot rulltrapporna svävade några vita gestalter fram, mot mig. Och de var jättemånga. Som ett hav av stockholmare vid Tekniksa Högskolan, mitt i rusningen.
Jag kände i varje ven hur hjärtat pulserade. Har jag kommit såhär långt så kan jag inte ge upp. Och som en skitarg björnmamma rusade mot jägaren som skjutit hennes unge, rusade jag mot spökplumparna. Jag lyckades undvika den allihop, och när jag kom fram till rulltrapporna hördes en röst. Det var min äskling som pratade. Han sa att jag hade gjort ett bra jobb, sen tände han lamporna på stationen, och spökena försvann.

Jag, min älskling och piloten var på väg hem från Technostate. Det var en vacker och tyst sommarnatt, och det var fortfarande mörkt ute. Jag tittade upp mot stjärnorna och njöt av den pirrande känslan i magen.
Vin gick vid en hamn, under en bro. Ur en av brons pelare öppnades en dörr, och trollet klev ut. Han sa att han hade en hardcorefest i ett skjul i närheten, och sa att vi skulle komma. Enda haken var att det var 18-årsgräns.
Han tittade skadeglatt på mig, och gick mot festskjulet.

Piloten blev jättetaggad och ville sticka dit. Min älskling frågade om det var okej att han följde med honom. Jag svarade tillgjort att det var självklart att han skulle vara ute och ha kul medans jag var hemma och var orolig för honom.

Jag satt i min fars lägenhet, i mörkret, framför datorn. Min älskling pratade med mig på msn från sin mini-dator, men skrivuppehållen var långa för hans del. Han sa att det var den bästa festen han varit på.

När festen var slut så gick jag dit när han inte kom hem själv. Han satt i en soffa med en spinkig tjej som klängde på honom. De verkade ha kul, så jag gick och hoppades att han inte hade sett mig.

Jag stod i min älsklings vardagsrum, bakom en gardin som inte finns, och sminkade mig. Jag målade ansiktet vitt, och läpparna blodröda.
Jag trasslade mig loss från gardinen. I soffan satt min älsklings föräldrar och betraktade resultatet. Jag var en geisha. De verkade nöjda med min ansträngning.

Analys:
I skolan dagen innan hade vi fått sminka och klä ut oss som geishor. Det var en forouppgift.

Tunnelbanetåget dundrade vidar till Alby. Jag klev av och gick mot Cirkus Cirkör. Allt jag kunde tänka på var hur glad han skulle bli av min överraskning.
Jag gick in i cirkusbyggnaden där det satt en tjej i kassan och bläddrade i en danstidning. Hon hade färgglada kläder och vilt hår. Hennes ansikte sken upp när hon såg mig.

"Hej! Du är här för föreställningen ikväll antar jag?"

Jag kunde inte låta bli att bli helt varm inuti. Cirkusmänniskor är underbara varelser.

"Ja, precis! Jag skulle vilja köpa två biljetter."
"Lyckliga du som kommer få se den här föreställningen innan den försvinner.", sa hon medans hon rotade fram två biljetter bakom disken.

Jag ringde min älskling när jag kommit ut.
Hela kroppen pirrade.
Han skulle bli så glad.

Signalerna tutade i en evighet. Sen hördes ett trött svar. Jag berättade att han var tvungen att åka till Alby, nu, direkt, för jag hade en överraskning åt honom.
Det knöt sig i magen när han sa att han inte kunde. Han skulle gymma idag.
Jag sa att jag förstod, la på telefonen och började leta efter en lämplig person att ge bort två cirkusbiljetter till.

Min älskling hade just flyttat hemifrån, till något slags kollektiv. Jag var på väg dit för att hälsa på honom.
Det var ett stort hus på en stor tomt. Som en liten herrgård ungefär. Det enda ljuset som fanns var det som tillhörde månen.
Jag gick in och knackade på dörren till ett rum. En sliten 35-åring med spritstinkande andedräkt öppnade. Han såg på mig, log, och slet in mig i det lilla rummet. Där inne fanns det två sängar med en madrass på golvet imellan. Och det var nästan precis så mycket plats det fanns. Det bodde tre supande killar därinne som delade på en Xbox och en varan i ett terrarium.

Jag satte mig i ett hörn och frågade efter min älskling.

"Han kommer snart! Ta en öl så länge!", sa en mager kille som spelade på Xboxen.

När jag tackade nej så stannade han upp i sitt spelande och stirrade på mig. Sen började han le och krypa mot mitt hörn, mot mig.
Han höll fast mig och frågade varför jag var så otacksam, fortfarande med samma äckliga leende. Jag lyckades ta mig loss och rusade ut ur det lilla rummet.

Sen var det som att alla ljud som fanns i rummet bara försvunnit. Jag stod i ett enormt, mörkt, ekande rum med fina heltäckningsmattor på golvet. Jag gick mot en annan dörr och knackade på. Min älskling ropade att jag skulle gå in. Det pirrade i hela kroppen när jag hörde hans röst.
Det var ett stort rum med stora fönster där dagsljuset obehindrat lös in. Mitt i rummet stod en säng, en soffa och ett litet bord. Min älskling satt i soffan och på golvet vid bordet satt en tjej jag aldrig sett förut. De spelade kort och höll varandra i handen.
Hela jag frös fast i golvet.

"Vem är det?", frågade jag till slut.
"Det är en tjej", fick jag till svar.

Utanför huset hördes megafoner som ropade att hela byggnaden snart skulle sprängas. Jag rusade ut utan att bry mig om folket i huset. Utanför dörren stod en helikopter som jag lyckades hoppa på precis innan huset flög i bitar. Helikoptern försökte lyfta, men hamnade liksom ur balans. Den slängde runt och var nära att krascha flera gånger. Sen gav piloten upp och sa att helikoptern snart skulle explodera. Sen hoppade han ut och helikoptern blev helt vild. Jag försökte hitta ett bra läge, sen slängde jag mig ut och hann undan precis innan explosionen. KABAM!

Runt mig stod en folksamling och applåderade.