kuddludd

Vi blev insläpade till de andra fångarna. Tomb Rider-tjejen hittade sin mamma och började gråta. Mamman verkade varken känna igen sin dotter eller sig själv.
I mitten av det runda labbet fanns en slags pool med lila slem i. Där levde den bläckfiskliknande drottning-ryndvarelsen som ruvade på den magiska stenen. Jag tittade på när min älskling smög sig fram och hoppade ner till poolen med hjälp av några kablar. Drottningen vaknade och började vråla. Hon viftade med alla sina armar och vrålade så det mullrade i hela byggnaden. Jag slet mig loss från vakternas grepp och svingade mig ut i en kabel över den ursinniga drottningen. Precis då kom min älskling upp över ytan, han hade med sig den magiska stenen.

Drottningens undersåtar hade långsamt börjat inse vad som hände, och laddade sina vapen.
Vi tog oss upp ur drottningens slem-pool och sprang mot utgången medans vi blev bombarderade med lila rymdslem som monstrena sköt mot oss. Labbet hade börjat skaka av drottningens ursinne, och delar av taket började rasa ner. Vi struntade i Tass och Tomb Rider-tjejen, vi bara sprang.
Min älskling gav mig stenen. Den var lilaskimrande och halvt genomskinlig, men allt oväsen hade fått den att förvandla sig till en igelkott med ett besvärat ansiktsuttryck.

Vi rusade över de dimmiga fälten, mot vårt skepp. Vi skulle lyckas. Drottningens frustration hördes allt dovare, och igelkottens min blev allt nöjdare. Vi slutade springa och jag gav min älskling en puss. Snart var vi framme vid vårt skepp.

Ursäkta att jag inte har uppdaterat här så mycket, men mina drömmar kommer i vågor och just nu har jag haft många drömlösa nätter....


En Tomb Rider-tjej med solglasögon, en knubbig nörd som kallades Tass, min älskling och jag.
Vi vandrade tyst omkring i dimman på en ö som var större än den hade verkat när vi landade vårt skepp här. Det var ötypen som inte ens fanns på vanliga kartor.
Fältet vi gick på badade i något slags rött ljus, och en enorm, ballonglik skugga uppenbarade sig. Vi skyndande oss så mycket det gick. Fälten hade börjat invaderas av små skuggor som såg ut som zombies utan armar som svajade fram emot oss. Men det gick inte så fort, som tur var.

Utanför det sfärformade labbet kröp det omkring hundratals förstorade silverfiskar. De var ofarliga, men inte mindre äckliga för det.
Vi visste att labbet ägdes av en bläckfiskliknande alien som hade en armé av monster, muterade robotar och några hjärntvättade människor. Människorna åkte frivilligt dit. Alla hade varit djupt deprimerade, självmordsbenägna eller liknande. När de hade uppsökt ett sjukhus så hade de fått en "drömresa" som botemedel. Läkarna på sjukhuset var förstås aliens som förvandlat sig till människor.

När de stackars livshatarna kommit till ön de trodde skulle vara ett paradis hann de knappt bli chockade. De låg redan bundna i något superstarkt, halvgenomskinligt rep. Planet hade förvandlats till en enorm, flygande jättealien, som fångarna låg i magen på, och flygvärdinnorna blev slemmiga, dinosaurieliknande varelser.
När de hade landat blev de gråtande eskorterade till labbet där de kopplades upp mot en virtuell värld. De fick lyssna på mumlande röster som fick dem att tappa verklighetsuppfattningen totalt efter några månader.

Vårt uppdrag var att hitta en magisk, men lömsk sten. Den hade vanligtvis formen av en sten, men om den blev irriterad kunde den förvandla sig till något helt annat.
Planen var att jag och Tomb Rider-tjejen skulle låtsas vara en av de tillfångatagna människorna medans min älskling och Tass skulle smyga sig in och ta stenen.

forts följer...

Jag gick omkring i Fisksätra. Var påväg till den lilla scenen som var uppbyggd i en park. Alla besökare hade just fått sin plats, och showen drog igång.
Där stod han, Joe Labero, och hans medhjälpare, den håriga jättetrilobiten.
Det första han gjorde var att dra upp mig på scenen. Han satte på mig en orange mössa, stoppade ner mitt huvud i en låda, och när han drog upp mig igen så hade jag på mig en lila mössa. Publiken blev vild. Jag blev förvirrad. Allt jag kunde tänka på var vad som var fel med min kamera. Den strulade som vanligt.

Efter föreställningen kom jag på att jag hade haft med mig min skateboard. Jag började förtvivlat leta under stolarna, den tomma scenen och över resten av området. Jag tittade under en buske. Ingen skateboard. När jag vände mig om stod Labero's håriga jättetrilobit där och tittade på mig. Den knuffade mig på benet och sprang iväg.
"Följ efter honom då!" sa Joe Labero som plötsligt stod bakom mig.

Vi följde efter trilobiten som började böka runt på en före detta träveranda. Labero lyfte upp en av plankorna och tog upp min skateboard som låg där under.
"Jag ber om ursäkt, han gillar att gömma saker."
Jag blev mest imponerad av det hela, tackade och tog emot skateboarden. Sen kliade jag trilobiten på hakan som tack för att han hade sett efter skateboarden bättre än jag.