kuddludd

Jag drömde att jag, min älskling och hans familj skulle åka till en skog och gå. Vart vet jag inte.
Jag var jättestressad och kunde inte bestämma mig för vad jag skulle ha med mig. Så jag sprang omkring i lägenheten och packade saker. Upp och ner i väskan åkte dem. Gick till hallen som togs upp av en kaninbur med två kaniner i, plockade upp den bruna kaninen, stoppade den i väskan och ångrade mig. Sen gjorde jag samma sak med den andra kaninen.

Jag sprang ner till porten där min älskling väntade. Han pratade i mobilen och viftade åt mig att gå till den lilla husbilen på gatan. Sen bar det av, och vi hamnade i en skog, där det absolut inte hade gått att köra en husbil.
När vi gick av kom jag självklart på alla saker jag glömde ta med mig. Så jag gick tillbaka till husbilen när de andra gick i förväg.

Inne i husbilen var allt förändrat. En av mina kusiner satt i förarsätet. Hon var extremt rödhårig och såg på mig med tomma ögon.

-Var har du varit? frågade hon långsamt och lite psykopatiskt sådär.
-Eh, ute?

Då hoppade hon på mig och band fast mig i en stol, sen körde hon. Gång på gång upprepade hon att jag har psykiska problem och inte kan träffa andra människor. Allt jag sa tolkade hon som att man inte förstod vad jag sa.
När vi till slut stannde försökte hon trycka i mig en massa tabletter. Jag lyckades slå till henne och springa därifrån.
Vartfan hade hon kört mig? Jag stod vid ett övergivet område med lägenheter. Bättre det än inget, tänkte jag och gick in.

Det som återstod av byggnaden var de bärande pelarna och högar med rivet jox. Plötsligt hördes ett ljud. Jag var inte ensam. Någon ropade något på ett språk jag inte förstod. När jag vände mig om stod en svart, kamoflageklädd snubbe med ett mördarvapen där. Han ropade nåt till sina polare. Och jag sprang. Pulsen steg och svetten rann. Plötsligt hörde jag ett välbekant ljud. Tunnelbanan! Den gick precis brevid huset, och lite igenom till och med. Jag hoppade på tåget på ett omöjligt sätt och följde med in i tunneln som ledde till Liljeholmens station. Där stod det två ordningsvakter som högg tag i mig. Jag försökte förklara, men de skrattade bara. Sen körde de ut mig därifrån, och vi hamnade vid rivningshuset igen.

-Ta det lugnt, det ska rivas nu.

Och precis då smällde det av och byggnaden imploderade, med allt som fanns därinne. En liten folksamling stod nu brevid oss. En liten pojke frågade sin pappa om de kunde åka och äta pizza nu. Han log.

-Det är klart vi ska.

Det var en varm sommardag och solen sken. Jag gick på ett gymnasium och hade två bästa kompisar. Den ena var en brunhårig tjej och den andra var vampyrsnubben från Twilight-filmen. Gymnasiet låg i en liten trädgård, mittemellan två bruna skyskrapor som svajade omkring i vinden.
Skoldagen var slut, och vi skulle ta en fika. När vi skulle gå så var något annorlunda. Tjejpolaren satt i knät på Twilight-snubben och strök honom över håret. Hon sa att de snart var klara.

Jag blev sårad och sprang därifrån.

Det var lunchtid och Götgatan var varm och dammig. Jag sprang förbi hamstermänniskorna som var påväg till sina lunchställen. Humöret och självförtroendet växte igen. Det första jag skulle göra när jag kom hem var att hämta skateboarden och åka runt på gatorna tills mörkret hann ikapp. Frihetskänslan var obeskrivling, redan innan jag fick känna den.

Fumlade med nycklarna och fick upp dörren till lägenheten. Hallen var full av människor jag aldrig sett förr, och inte en blick åt mitt håll. Jag kände oron växa i magen medans jag knuffade mig fram till mitt rum. Där inne stod en tjock och full uteliggare som rotade igenom mina saker. Han hade två sopsäckar med sig. I den ena slängde han saker han ville själv, och i den andra saker han skulle slänga. Från köket ropade hon. Hon som bestämmer.

"Jag bad Roffe komma hit och rensa upp bland dina saker, de var bara i vägen ändå!"

Frihetskänslan försvann som en flock skrämda kråkor försvinner från ett träd. Jag tog upp en röd tomteluva som låg på golvet. Verkligheten är aldrig på min sida.

Hela drömmen kändes som den där filmen, The Butterfly Effect.
Jag (den mörkhåriga killen som är huvudpersonen) och två vänner var vid Plattan och flög ett radiostyrt plan. En mamma med en barnvagn gick förbi, och planet landade i barnvagnen. Mina två vänner fick panik och rusade iväg. Jag förstod ingenting tills den ena skrek att han hade lagt dynamit i planet. Vi flydde upp på en bergskulle. En smäll hördes, och jag kunde inte längre tänka klart. Polissirenerna hade omringat oss, och allt jag kände var förtvivlan. Vad hade jag gjort?

Vaknade upp i ett främmande hus.
Det var läggdags. En liten flicka satt i sin säng och ropade på sin pappa att hon ville ha sin vita tiger. Pappan kom, med gosedjuret under armen. Sen fjantade han sig som man bara kan göra med små barn. De lekte kull och hade roligt. Flickan skrattade. Tigern var också med. De blåa ögonen lös intensivt, på både tigern och flickan. Ingen av den såg mig.
Sen avbröts allting när pappan tittade på klockan. Han nattade sin dotter snabbt och sa att han var tvungen att gå och lägga sig jättenu. Dottern somnade bekymmerlöst på sin beskyddande vita tiger.

Jag följde efter pappan till ytterdörren. Han rotade igenom en jackficka och tog fram en liten genomskinlig påse med vitt pulver i. Den stoppade han på sig. Han öppnade dörren och stängde den tyst i ansiktet på mig. Utifrån pratade han i mobilen. Eller nej förresten, han skrek.
Jag stod kvar på min dörrmatta och hörde hans skrikande avta. Snart hördes bara flickans andhämtning. Jag kände ingenting.

Det var jag, min älskling och den supercoola hiphoparen från klassen. Vi hade fått ett uppdrag som gick ut på att utforska och fota Tjernobylstaden, utan att bli upptäckta.

Nästan hela staden hade börjat tas i bruk igen, och folk hade börjat bo där, trots den tunga, radioaktiva dammluften   . Vi gick in i ett tomt hus och började fota. Hiphopfjanten gick runt och snackade i mobilen hela tiden. Egentligen ville han inte alls vara med. Egentligen ville varken jag eller min älskling att han skulle vara med heller.

När vi var klara gick vi ut och var tvugna att gömma oss i någon slags kyrka där man blev tilldelad ett instrument när man gick in. Jag fick en fiolstråke.
Alla samlades i en ring, och ledaren för hela ståhejet började predika, sen sjöng alla som om det vore värsta sing-a-long-konserten.
"Skyldig, skyldig!" sjöng de, och vi började bli riktigt nervösa.
Precis då stormade polisen in i byggnaden, och vi flydde hem till Sverige igen...

Kände bara för att slänga upp en av bilderna som togs på senaste fotolektionen. Har man en bra kamera och bra ljus så spelar det inte så stor roll att modellen är lite B. :]

Jag strosar runt på gatorna i en stad jag aldrig har varit i förr. Läser på skyltarna. Allt står på franska! Paris verkar vara en mysig stad. Jag strosar vidare i den färgglada staden medans skymningen kryper närmare. Sen är jag vilse. Frågar en gammal man om vägen, precis när jag verkar ha glömt att jag inte är i Sverige. Min svenska uppskattas inte, och mannen vänder och går utan ett ord. Jag vänder mig om i den lilla parken jag står i, och upptäcker att jag är omringad av hela den ridande poliskåren.
Springer ner mot hamnen, ner för alla trätrappor och stegar som står där, och utan att jag lagt märket till det så har jag förvandlats till Eric Cartman. (Tjockisen i South Park, du vet.)

I trappan finns det en massa skyltar med namn på. Alla mina vänners namn, fast på franska.
Väl nere vid stranden hittar jag ett litet skjul som jag tar skydd i. Där pågår ett rebelliskt möte, men vad det handlar om vet jag inte. Min far sitter där inne och lyssnar han med. En vit enhörning får spatt och skriker att han inte vill vara med längre. Han rusar ut rakt genom väggen.
Samlingen/gruppen/rebell-ledaren knäpper med fingrarna, och en flock på kanske 10-15 dobermannhundar rusar efter enhörningen och sliter den i stycken.

Två tjejer och en kille kommer fram till mig. Jag känner inte igen dem, men jag vet att vi hör ihop på något sett. De frågar om jag vet hur man får tag på gratis pizza. Och självklart gör jag det.

Vi smyger ut på stranden och gömmer oss så mycket vi kan när vi smyger oss närmare IKEA, som ligger i andra änden av stranden. Jag går in genom en bakdörr och smyger upp för trapporna. Stannar och lyssnar vid nästa dörr. Det är här IKEA har sin egna privata pizzeria. Jag lyssnar. Stegen bakom dörren går fortfarande otåligt omkring.
Den ena tjejen jag har med mig orkar inte vänta, utan sliter upp dörren och tar med sig två pizzor. Fint, nu är det bara att springa, med IKEA-personalen efter sig.

Trots allt så slutar det bra. Vi sitter där på stranden i den rosalila solnedgången, allihop, och äter pizza och dricker billig folköl. En minnesvärd resa i Paris.

Jag var i lägenheten på Söder. Som vanligt var det främmande människor där. En lång, smal och ljushårig knarkare sällskapades av en lika äcklig motsats; Kort, tjock, och märkhårig. De strök omkring i lägenheten och jag försökte hålla mig undan. Far min var på väg för att hälsa på mig.

Den långa knarkaren snubblade in i mitt rum och såg på mig med ett hjärndött ansiktsuttryck. Han stod så i några sekunder, sa något jag inte förstod, och plötsligt höll han fast mig och tryckte ned mig i min säng. Han ropade på den andra knarkaren medans han slet av mig mina kläder. Tjockisen kom. Han höll en pistol i handen och hotade med att skjuta mig om jag inte låg still. Jag skrek för allt jag var värd, och precis då kom min far genom dörren. Han gav dem båda varsinn rejäl smäll i huvudet och ringde polisen.

Polisen kom dit och ställde frågor till min far, men inte till mig. De tyckte att jag var för liten för att få svara på frågor själv.
Jag gick ut. Plötsligt var jag utanför villan i Småland där jag en gång bott. Det snöade, och hela världen låg i någon slags underbar koma. Jag tog tunnelbanan från Småland till Gärdet.
På tåget stötte jag på en tjej i klassen. Hon skrek att jag hade sagt rasistiska saker om henne och började följa efter mig. Jag bytte vagn.

Folk låg över hela vagnen, och man fick krypa och hoppa sig fram. Jag hittade en trasig övervakningskamera på golvet som jag plockade upp. En gammal tant petade på mig med sin käpp.

"Hörru, sådär får man inte göra!"

Jag ignorerade henne och fortsatte. Till slut var jag framme vid Gärdet där min älskling väntade. Vi skulle på kryssning tillsammans. Han stod där vid hamnen och var lika underbar som alltid.
Sen bröts magin av en flock turister som hade kommit på ett senare tåg och som skulle på samma båt som vi. Bland annat den där irriterade tjejen som vägrade lämna mig ifred. Gha!

Det var håltimme. Jag och två andra från klassen tog en promenad. De gick, jag red på en lånad häst.
När vi hade gått under en tunnel med trätak hörde vi bankande fotsteg på ovansidan. Panik. Klasskamraterna hade gjort några tags på väg ifrån skolan och var rädda att en civilpolis spionerade på dem. Min häst, Hampus, fick också panik, slängde av mig och sprang därifrån.

Jag sa, "Ta det lugnt. Det är nog bara en målare." Sen gick jag närmare, hoppade upp och klängde mig fast på muren han gömde sig på. Precis då stack han fram huvudet för att se hur rädda vi blivit. Båda blev lika förvånade...
Killen var i min ålder, hade inga kläder på sig förutom en svart slips, och badade i en miniatyrjacuzzi med sin likasinnade vän. De gick på samma skola som jag och frågade om jag skulle gå medialinjen sen. Jag gav honom inget svar, trots att jag hade ett.

Vi gick tillbaka till skolan och hamnade i ett kök av okänd anledning. Ett droppande hördes, och en röd fläck på golvet växte sig större. Vi följde droppandet upp till taket där jacuzzi-killens kompis var hängd, med stora skärsår över hela kroppen.

Jag plaskade ensam tillbaka till gångtunneln för att leta efter jacuzzi-killen. Regnet vräkte ned.
Nu var han nedanför muren och gick fram och tillbaka, som en vilsen hund som blivit lämnad av sin ägare.
Killen såg på mig med tomma ögon. Han mumlade något ohörbart hela tiden. Det var meningslöst att försöka få kontakt. Jag hörde en smäll, sen vaknade jag upp i skolans biograf, blodig. Elever och lärare skrek, men allt jag förstod var att jag skulle bli sen till mattelektionen om jag inte sprang nu.

Skolan hade blivit ombyggd under tiden jag var borta. Hela stället såg ut som en biograf, men heltäckningsmattor på golvet och filmposters över hela väggarna. Jag sprang och letade, men hittade inte salen. Till slut hade jag förlorat så mycket blod att jag ramlade ihop i en avskild korridor. Och blodfläcken runt mitt huvud växte sig större.

Jag och min älskling följde med Herr Surkål till Media Markt för att köpa chips med dip. Vem Herr Surkål var vet jag inte. Han var runt 80-90, hade vitt hår och var sur hela tiden.
När vi kom till Media Markt gick han och satte sig i en stol, så som en konung sätter sig på sin tron. Jag hittade chipsen, och min älskling gick iväg mot högtalaravdelningen för att leta dip.

Mörker.

Nu är vi ute på höstpromenad i skogen, jag, älskling och Herr Korkhammar. Det var en fridfull promenad, men inombords var jag panikslagen. Något dåligt skulle snart inträffa, och oj vad rätt jag hade. Det prasslade i löven. En stor, skitarg babian stog mitt på stigen och glodde på oss med röda ögon. Vi sprang mot ett stort klätterträd medans babianerna hela tiden blev fler. Men mitt i paniken fanns den tysta hösten kvar. Överallt var den. Den såg på, och bara lät allting ske.

Vi klättrade upp klätterträdet. Babianerna klättrade efter. Jag gav dem några chips, men de blev sönderslitna i små smulor. Då sparkade vi på dom. Sen vet jag inte vad som hände.

Jag satte mig upp i sängen. Allt var i en bubbla. Det var sängen och jag i ett mörkt ingenting. Rymdlampan lös. Sen fick jag ett paket och blev lycklig.

Jag är nervös. Ska träffa min barndomskompis igen, för första gången på evigheter.
Jag knackar på, blir inbjuden, och sätter mig i soffan. Varför bor hon i ett mörkt sjul? Hon sätter sig brevid mig och säger att hennes kompisar snart kommer hit. De har sprit med sig, men min vän har redan påbörjat drickandet. Hennes vänner kommer, och jag blir mindre och mindre i folkvimlet.
Plötsligt säger hon att hon ska hångla med mig för att "jag är så söt". Grupptrycket tar över, och jag ger vika.

Snart springer jag därifrån samtidigt som jag biter mig hårt i tungan för att inte börja gråta.
Jag stannar upp. Det är sommar och solen skiner. Måsarna skriker, och vattnet glittrar.
Måste byta om till den nya fina klänningen. Har blivit bjuden på fin middag med min älskling och hans familj. Jag går längs hamnen och hittar ett litet berg och en skogsdunge. Där byter jag om, men allt blir fel. Jag snubblar, river sönder kläderna och smutsar ner mig. Ändå verkar jag inte bry mig. Jag känner mig... glad!
Gömmer plastpåsen med de gamla kläderna vid berget och går mot restaurangen som ligger vid andra sidan vattnet. Eller nej, jag går inte, jag vinglar fram.
Måsarna har tystnat och mörkret kryper närmare, men sommarkvällen är varm.

Älsklingen möter upp mig utanför restaurangen, och ramlar ihop i hans famn. Jag vet inte om han blev mest arg eller besviken för att klänningen var nersmutsad. Den hade jag ju fått av honom, just för det här tillfället.
Vi går in och sätter oss vid bordet. Ingen verkar märka att jag är kalasfull, allra minst jag själv. Min älskling ber nog till sin Nintendogud om att jag inte skulle skämma ut honom.

Plötsligt vaknar jag upp ur min rofyllda bubbla, och besvikelsen sköljer över mig som en våg. Jag äter inte mer än några tuggor av fisken jag nyss blev serverad. Hur kunde jag bli full utan att dricka något?
Tittar ut genom fönstret och ser fiskmåsarnas silluetter guppa i det mörka vattnet.

När allt är över går jag skamfullt tillbaka till berget där jag gömt mina kläder. Jag tittar på min en gång så fina klänning. Varför går jag inte annat än att sabba allt jag rör vid?
Vid berget ligger nu ett rött litet hus, och en tjej i min ålder sitter på bergsknallen och tittar på mig. Hon är otroligt smal.

"Hej?", säger jag osäkert.
"Du heter Karro, va? Kom inte hit. Jag vill inte se dig igen.", svarar den apatiska flickan.
Sen är hon borta. Och sommardrömmen är slut.

Vi var ute och cyklade, jag och min älskling. Ibland snöade det, ibland var det sommarvärme, och blommorna hoppade upp och ner ur marken. Vi hamnade på en enorm parkering där träden inte visste om de var träd eller moln. På parkeringsplatserna rullade mina bilder förbi. Killen var var nöjd, vinkade och log.

Vi fortsatte in i skogen och hamnade i ett bostadsområde. Jag gick vilse i en hiss, sen var jag tillbaka i sängen igen. Min älskling hade ett ingående samtal med några kolsvarta urinvånade som hade färg i ansiktet. De sa att vi inte skulle vara rädda för maskar eller skorpioner. Då lyfte jag på kudden, och där var de. Krypen slingrade iväg ned i lakanen och in i min hud.

Tomt.

Den gamle mannen var förtvivlad. Hans lilla mops hade skadat benet och kunde inte gå. Den enda som kunde hjälpa honom var jag, för jag hade en magisk benprotes i silver. Mopsen skrek, mannen skrek, jag ramlade ner för trappan.
När mopsen hade somnat började jag operationen, men jag kunde inte koncentrera mig. Pianotoner, överallt!
Jag gick runt knuten för att se vad det var. Som jag trodde... den utslängda granen. Där låg den i ett hörn och fällde sina barr. En not för varje fall. Ljudet blev högre och högre. Jag sprang in på MegaStore och gömde mig under Xbox-spelen.

Frid...

-Jag lägger mig i sängen kl. 22:04 och ställer både klockradion och mobilen på 08:53. Allt för att inte försova mig imorgon.

Farmor och farfar ska sova över hos mig. De ville se hur jag har det, så jag bjud hit dem. Jag känner mig gladare än på länge för att jag får träffa dem båda tillsammans, det var så länge sen nu.
Vi ska sova i min säng, alla tre.
Jag och farfar har redan lagt oss, men min farmor går omkring i köket. Vad vill hon?

-Vaknar och tittar på klockan. 01:24. Förvirringen är total. Jag förbannar mig själv för att jag försov mig, och somnar om.

Jag går ut i köket och frågar henne vad som är fel, men allt jag får till svar är ekande sludder, som är omöjligt att förstå. Hon ser på mig, med någon annans blick. Jag ger henne ett glas vatten och går och lägger mig igen. Rummet är kolsvart, om man bortser från myrornaskrig-TVn som står och flimrar. Jag frågar min farfar varför farmor verkar så upprörd.
Inget svar.
Ett glas går sönder ute i köket. Farfar är död. Någon skriker. Inte jag.

-Tittar på klockan. 04:17. Har jag någonsin varit såhär törstig förut?
Jag snurrar runt minst tio varv bland kuddarna. För jobbigt att hämta vatten. Tänk om någon annan är där ute...

Jag sparkar upp en gallergrind och springer. Polisen följer efter. Jag hoppar genom en fönsterruta. Polisen skjuter. Jag är en biffig filmhjälte. Polisen är taniga men kaxiga amerikaner. Upp på motorcykeln som står ensam på parkeringen. Jag kör mot skogen. Plötsligt släpper bromsarna, och hastigheten ökar. Jag känner mgi helt neutral, trots att jag kommer störta mot döden. Skogen slutar i ett stup. Jag blir en fågel i några sekunder, sen faller jag. Pang!

-Vaknar vid 06:37. Kan jag inte bara gå upp?
Snurrar några varv i den redan knöliga sängen.
Snart.

Jag är hemma, men allt är kaos. Jag springer ut från lägenheten och kommer ut ur skolbyggnaden. Tempot ökar. Det är kallt ute, men jag känner inte av det. Jag forsätter springa medans tankarna svishcar förbi i 90km/h. Alla människor jag passerar, de ler åt mig. Det börjar snöa, men jag känner fortfarande inte av det. Det enda jag känner av är min frihet.

Jag hoppar upp på en soptunna, klättrar uppför ett stuprör, kravlar över kanten och befinner mig på ett hustak. När min blick sveper över Fridhemsplan börjar tårarna rinna. Jag saknar Peppe, min vädurskanin som levde i över nio år.

Nere på marken igen. Ju mer jag springer, destå friare blir jag, och bekymren blir mindre och mindre...

I ett rum står två främlingar och täljer en älg av tvål. Mellan fingrarna känner jag Peppes mjuka päls. Den vita älgen är lika stor som en rottweiler. Ju närmre jag går, desto mer växer älgens horn.

"Kan du rita en älg nu då?", säger den ena främlingen.
"Det är klart!", svarar den andre och ler.