kuddludd

Vi skulle på bio, jag och han. Vi skulle se nya Alice i Underlandet. Redan när vi gick in vid biljettbåset så började allt hända. Alice själv stod och släppte in oss, och brevid henne satt katten, The Chesire Cat.
Vi gick längre in i en mörk och dimmig skog. Bakom oss följde kattens ansikte svävande efter. Vi hamnade på en bro som inte var färdigbyggd. Det var flera hundra meter ner till marken, och andra änden av syntes inte på grund av dimman.
Plötsligt hoppade katten fram i sin fulla skepnad och förklarade att vi behövde hjälp av kaninen. Vi hann inte ens fråga vad det var för kanin han pratade om förren kaninen stod där. En meter hög och klädd i finkläder och hög hatt.
Han hade en gåkäpp som han började vifta med, och hela brobygget satte igång av sig själv.
Allt gick så fort. Bron flög fram, med kaningen i fören. Katten skrattade.

På andra sidan fanns ett köpcentrum. Vi var inte längre i Svergie, och fick olika svar på vad vi befann oss när vi frågade runt. Antingen Japan elle Hawaii.
Vi utforskade hela platsen. Allt var omgivet av vatten. Längs stranden satt skyltar som varnade för vulkanutbrott.
Vi gick in i köpcentret igen. Det var rätt litet. Stressande människor och neonskyltar överallt.
I den lugnare delen av köpcentret satt huvudpersonerna i Harry Potter-filmerna. De pratade om det övergivna tivolit som syntes från de stora fönstrena. De sa att de hade övertygat en tjej att åka berg- och dalbanan.
Just då syntes de gamla vagnarna rulla över rälskonstruktionen, trots att det inte fans någon ström. Det vred sig i magen på mig. Vad gjorde de egentligen?

Innan jag hann säga ifrån så rullade vagnarna ner för en hög backe, och hade ingen möjlighet att bromsa in. Vagnarna flög av rälsen och störtade hårt rätt ner i marken.
Sekunder av tystnad som kändes som en evighet.
Allas roade ansikten hade totalförändrats. Rädsla. Det fanns inte en chans att hon skulle ha överlevt.
Harry Potter-folket rycktes loss av chocken och sprang mot tilovit.

Plötsligt hade hela köpcenter-delen vi satt i börjat falla i bitar. Golvet blev till djupa avgrunder, och vi sprang mot väggen. Där kanske marken var lite mer solid.
Sekunder senare satt vi på en liten del av golvet som var kvar. Resten av golvet hade blivit ett stort hål. Det fanns inte en chans att vi skulle kunna ta oss därifrån.
På andra sidan rummet, vid fönstret mot tivolit, satt katten och skrattade åt oss, innan han svepte svsnsen om sig och försvann.