kuddludd

Det var mitt i natten och jag körde omkring på en motorväg i något som var en kombination av en cykel och en bil. Jag kände mig ovanligt säker på vad jag gjorde. I passagerarsätet brevid mig satt Stewie från Family Guy och kommenterade allt jag gjorde. Vi var nog vilse. Jag stannade till vid en busshållplats där det stod en massa väntande, självlysande rejvare. De skulle in till en fest som låg mitt in skogen. Jag erbjöd mig att skjutsa tre stycken om de berättade vart jag skulle åka.

De var knäpptysta under hela resan, trots att jag försökte få kontakt med dem. Till slut hittade jag iallafall in på en liten skogsväg som ledde till en liten by med röda små stugor i. Allt kändes obehagligt.
Rejvarna skuttade iväg in i skogen när de hörde det bekanta dunkandet mellan träden. Jag tittade bak i bilen och där låg Woofer och sov.

Allt var tyst. Jag stod vid entrén till den lilla ödsliga byn. Allt såg övergivet ut. Dimman blev tätare. Precis när jag bestämde mig för att vända hemåt så hörde jag ett avlägset ylande, men inte från ett djur. Den grusiga skogsstigen fylldes av mörka skuggor. Någonstas kände jag att alltihop var en filminspelning till Död Snö 2. Den där norska zombie-splatterfilmen. Fast på riktigt. Jag kände hur paniken kom krypandes medans mitt märkliga fordon blev omringat av zombies. När jag försökte starta cykel-bilen såg jag att det var slut på bensin. Det var bara att överge fordonet.

Det hade börjat bli morgon och jag sprang över en äng med högt gräs. Det var kallt och frost ute. En bil jag kände igen passerade på vägen. Hjärtat bultade hårt medans jag och min hund låg på ängen och gömde oss. Hunden morrade dovt från magen när två zombies närmade sig. Jag tänkte att det här var slutet... Innan jag vaknade.