kuddludd

Första dagen på nya internatskolan. En lärare följde med mig till rummet där jag skulle bo. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men vi blev väldigt osams och började slåss. Han hade en liten kniv som han högg mig med. Jag sprang ner för trappan och ut ur byggnaden medans blodet forsade ur mina sår. Ändå kunde jag inte tycka illa om skolan.

Jag skulle träffa min älskling i gallerian. Vägen dit gick genom en skog, precis vid vattnet. Jag sprang och snubblade över rötter och stenar, men till slut var jag framme. Och såren var borta. I gallerian stod SVT och gjorde tryouts till något nytt program, och de gjorde dem genom att fota folk i gallerian. De frågade om jag ville vara med, så jag ställde upp och fick sitta i en soffa. I soffan låg en välbekant jacka, men jag funderade inte så mycket på det. De fotade mig, och jag gick för att leta efter min älskling.
Men var var han?

Till slut gick jag hem till hans lägenhet där han satt framför datorn. Han hade tydligen varit där och väntat på mig, men jag hade tagit så lång tid på mig att han gått hem. Sen sa han att han saknade sin favorit-regnjacka och då kom jag på vad det var för jacka jag sett i SVT's fotosoffa.
Jag sa att jag skulle ut ett tag. Ville överraska honom. Så jag sprang tillbaka mot gallerian, genom skogen. Tidvattnet hade börjat stiga, och marken var rdan genomvåt. "Plask, plask", lät det om skorna. Sen kom regnet. Jag blev tvungen att klättra genom de vågiga träden som hängde ut över vattnet.

Jag var lerig, blöt och kall när jag kom fram till gallerian. Jag gick till platsen som fotograferna höll till på förut. Tjejen som fotade mig stod och fjantade sig med sin kompis och hennes mobil. Bakom dem stod lådor och kartonger fulla med prylar. Det såg ut som en jätteloppis. Jag frågade efter en grå regnjacka och de sa att det bara var att gå dit och leta.
Efter mycket rotande så fann jag den - jackan som tillhörde min älskling.
Jag tackade och gick.

Utanför byggnaden kom en häst med vagn farande och stannade precis vid mig. I vagnen satt läraren som hade knivhuggit mig, och hans lilla magra tjänare. Han sa att jag skulle följa med dem i ett helt speedat tonläge. Utan att fatta varför så gjorde jag det, och vagnen drog iväg över vägarna. Jag höll på att flyga av flera gånger, och till sist gjorde jag det.
När dammet från vagnen hade lagt sig så försökte jag resa på mig, men det var hopplöst. Hjärnan skickade ut resa-sig-signaler, men de verkade inte komma fram hela vägen. Så där låg jag och kramade jackan och hoppades att potentiella lastbilar skulle hinna se mig innan det var för sent...