kuddludd

Paniken kom krypandes. Jag sprang över en övervuxen parkering där björkarna hade kämpat sig igenom asfalten och blivit nästan lika höga som jag. Jag klättrade in genom ett trasigt fönster på det enorma företaget som hade stått tomt i snart 10 år. Golvet hade ett tjockt dammlager. Ingen hade uppenbarligen varit här på evigheter. Hjärtat bultade i tinningarna. Jag hörde sirener. De var ännu avlägsna, men de rörde sig åt mitt håll.
Jag backade bort från fönstrena, in i skuggorna. En gammal receptionsdisk stod mitt i rummet. Jag trevade mig fram i mörkret och höll på att snubbla på ett trappsteg.

Jag hade en ficklampa med mig, men vågade inte använda den ifall de skulle upptäcka mig. Sirenerna kom närmare, precis som min kallsvett. Jag bestämde mig för att det var bättre att se vad jag höl på med. Så jag tände ficklampan och sprang mot ett gammalt hisschakt. Av ren vana tryckte jag på uppåt-knappen. Det tog någon sekund innan jag reagerade på att hissen mullrade till och faktiskt rörde sig åt mitt håll. Ett ljussken kröp sakna nerför schaktet. Hissen stod där. Den saknade sin dörr, men lamporna lös i den. Den såg nästan inbjudande ut.

Bilar bromsade in på parkeringen. Utan att tveka rusade jag in i hissen och tryckte på 4:e våningen. Hissen suckade till och rörde sig sakta uppåt. Alla våningar jag passerade liknade den första våningen. Stora, tomma lokaler, gamla skrivbord och kvarglömda datorer med tillhörande klosskärmar. Stämningen kändes inte tilltalande.

På fjärde våningen lös lamporna. Det låg heltäckningsmattor på golvet och jag hörde röster och musik längre bort i byggnaden. Det lät som ett mingelparty. Jag stapplade ut ur hissen med ficklampan i högsta hugg. Hela våningen var som från en annan tid. En tid jag inte passade in i, med min svettiga panna och mina alldeles för stora kläder. Jag andades fortfarande panikartat och pulsen visade inga tecken på att vilja lugna ned sig.

Jag gick mot rösterna. Genom en korridor som såg alldeles för lyxig ut för att tillhöra ett gammalt företag. Ett företag som dessutom är övergivet. Jag nådde dörren i slutet av korridoren. På andra sidan stod ett gäng finklädda herrar och damer. Alla hade en drink i handen. De stod med ryggarna mot mig. Vid det här laget började jag tvivla på min verklighetsuppfattning. En tjock man verkade ha upptäckt mig. Han stelnade till och vände sig sakta mot mig. Istället för ögon hade hans ansikte två svarta hålor. Han saknade sin underkäke. Hela ansiktet förmultnade ju längre han tittade på mig. Ett långt skri hördes när mannen förvandlades till ett vandrande skelett med bortfrätt muskelvävnad och hud.

Resten av församlingen upptäckte detta, och vände sig om. Samma sak hände med dem. Allihop frätte sönder när de såg på mig. Skrin och ylanden. Kropparna ramlade ihop på golvet, en efter en. Vid hissen hörde jag hur poliserna stormade in.

Tystnad.